Kan man tro gott om folk?

Den här krönikan handlar om tillit.

När den ideella föreningen Republiken Klarälvdal’n startade BolagsBolaget AB i Ekshärad 1999 var det för att testa en ny företagsform där varje anställd driver sin egen affärsidé. Arbetsgivare att hyra. Självanställning för självantändning.

Goda idéer sprids snabbt och snart kom ett telefonsamtal från Hälsingland. Nu var frågan om vi kunde anställa personer utan att träffa dem? Nej, sade våra juridiska vänner. Varför inte, menade vi, och kom på den enkla lösningen: Vi tror gott om folk.

Under våra seminarier runt om i Sverige och Europa har det inslaget i vår ledningsfilosofi väckt störst uppmärksamhet inklusive skräckblandad förtjusning. Kan man verkligen lita på folk? Motfråga: Kan man verkligen lita på dig?

Till ”Skeptisk realist” kan jag säga att vår naivitet har slagit väl ut – efter åtta och ett halvt år konstaterar vi att det finns all anledning att tro gott om folk! Något enstaka litet strul har vi haft, men vinsterna är enorma! Inte minst administrativt. Vi har 350 självanställda i BolagsBolaget och att leda entreprenörer, har någon sagt, är lika hopplöst som att valla katter. Jaså? Vi har EN person som sköter administrationen och hon är dessutom VD …

Sådan effektivitet kan inte traditionella organisationer uppnå eftersom de tror att folk måste kontrolleras. Varför fungerar det hos oss, då? Jo, vi kompletterar vårt anställningsavtal med ett moraliskt ”inställningsavtal” som beskriver förhållandet mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. I vanliga organisationer är attityden ”förälder-barn”, dvs att ägaren har makten och personalen är en kostnad. Ledarskapet i BB kan beskrivas som ”vuxen-vuxen” och vi ser inte våra anställda som en motpart.

Det ligger nära till hands att jämföra med den debatt om myndighetskontroll och fusk som just nu förs i media. Det paradoxala är att vi medborgare som finansierar statsapparaten behandlas så oförskämt av de politiker och tjänstemän som vi avlönar. De vill ha våra pengar, men inte vårt förtroende.

När vi småpojkar sparkade boll hemma i Göteborg delade vi in oss i lag och så var matchen i gång. Inkast och frisparkar diskuterade vi oss fram till. Om vi inte kom överens gick ena laget hem och matchen var slut. – Allting hade en konsekvens och vi fick själva ta ansvar.

I vuxnare ålder spelade jag handboll på elitnivå. Som målvakt kunde jag studera de olika tjyvtrick som både motståndarna och mina lagkamrater körde med. Gick det så gick det, för nu fanns det en domare. – Fusk är bara fusk om det upptäcks och ansvaret är inte mitt.

Sensmoral: Om vi definitionsmässigt är misstrodda och kontrollerade så blir det en sport att fuska. Eller? Nuvarande (in)ställningskrig mellan Staten och medborgarna är sorgligt destruktivt. Eftersom statistik visar att 95% av oss är hederliga så blir regelverken en kollektiv bestraffning. Det strider mot de mänskliga rättigheterna.

Skulle BolagsBolaget kunna drivas i offentlig regi? Knappast, tillit bygger på ömsesidig respekt och den med mest makt börjar.

Det här inlägget postades i Krönikor. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *