Livet är en sexuellt överförd åkomma som enligt all statistik leder till döden. Frågan är vad vi gör medan det pågår, alltså perioden ”från födsel till gödsel”? … Det rätta svaret är: Vi gör så gott vi kan.
Att göra sitt bästa är inte det sämsta. Är du nöjd med dig själv så når du lättare dina mål. Vi tror att lyckan är att nå framgång, men det är snarare så att lyckliga människor har lättare för att lyckas.
Med den livsfilosofin är det naturligt att glädjas åt andra människors framgång, att vara en ”eldsjälspyroman” som får en kick av att se andra brinna. I stället för att leta fel blir du en jämlik agent i Underlättelsetjänsten utan kontrollbehov och oskicket att recensera folks idéer och åsikter. Jag säger som Sibelius: ”Fäst inget avseende vid dina kritiker, ännu har ingen staty rests över någon av dem!”
Ibland blir jag lite sorgsen över hur ofta jag hör orden ”inte” och ”nej”. Tar de aldrig slut? Kan man ransonera årsförbrukningen på något sätt? Om negativa omdömen innehölle vitaminer så skulle vi optimister få mental skörbjugg. Nu blir de bara ett hälsovådligt svartamintillskott.
Från inställning till anställning. Härom veckan gladde jag mig åt invigningen av Handelshögskolan i Karlstad, men blev lite bekymrad när jag läste om utbildningens ambitionsnivå: ”Vi skall profilera oss genom att göra studenterna anställningsbara!” – Senast jag hörde talas om något liknande var vid övergången från jordbrukssamhället till industriditot. För att de klocklösa väderochvindstyrda bönderna skulle lära sig lyda, passa tider och jobba i skift infördes skolsystemet. Det var 1842.
Själv har jag inte varit anställningsbar sedan 1979. Men lycklig.
En framsynt och arbetslivsanpassad ambition för Handelshögskolan hade varit att göra folk ”omställningsbara” eller ”inställningsbara”. Eller rent av ”beställningsbara”. För ”underbara” är väl att ta i?
Eftersom det akademiska systemet hittills har levererat excelarksfixerade bolagsförvaltare skulle jag uppskatta om entreprenörskapet nu sattes i fokus så att även de etablerade mjölkkossorna kunde utveckla nya verksamheter – inte bara sin heliga ”kärnmjölk” – innan de går i sin. Näringslivet behöver chefer som kan hantera idérika och företagsamma personer, trygga ledare som tillåter att personalen gör sitt bästa utan att de betraktas som en störning.
Universitetet har stora kunskaper och Värmlands företagare har förmågan att omsätta dem till nyttigheter … men aldrig mötas de två. Vilket guldägg vi ruvar på! Min dröm är att akademin och näringslivet hittar en prestigelös umgängesform, en gränslös professionell vänskap som leder till att många fler ”akaprenörer” och ”entrepredemiker” tar möjligheten att gemenskapa tillväxt och välfärd.
Med den druckna åsnans envishet säger jag det igen: Vi föds som entreprenörer, vi fostras till inteprenörer och vi styrs av antiprenörer.
Kan inte Handelshögskolan starta en lågskola för eldsjälar för en bättre flamtid? En Handlingslågskola.
Pingback: Att ge sig hän – om drömmar och lycka « Karl Wackerberg