Så sant som det är sagt?

I somras grillade vi med grannarna och till drinken hade jag gjort en dipp av avocado, crême fraiche och kryddor. Den tolvårige sonen anslöt sig och började tugga på några nachos. ”Smaka på Bengts guacamole”, sade hans mamma, ”den är jättegod!” Han tittade på den ljusgröna röran och konstaterade: ”Nej tack, jag prövar inte gärna något nytt.”

Jag började skratta, skrattet gick över i paroxysmer och jag kunde knappt sluta. Vilken underbart rak och ärlig replik! Efteråt kom jag på vad Marcus hade förlöst inom mig – det var kontentan av över trettio års seminerande av människor som hyrt in mig för att prata entreprenörskap och tillväxt. Eftersom jag har väldigt roligt i mitt pionjärskapande förmedlar jag även mina fram- och bakgångar med glädje och humor. Efter kåseriet brukar några ur publiken komma fram och tacka så mycket för inspirationen, le vänligt och säga: ”Intressant!”. 

Missförstå mig rätt, de tycker säkert det, men ofta ser jag i deras ögon att de själva aldrig tänker släppa sin trygghet för att bidra till nygörandet (steget efter nytänkandet), det kan vi klokstollar hålla på med. Det hade varit befriande om de hade varit lika ärliga som Marcus och sagt: ”Intressant och underhållande, Bengt, men jag prövar inte gärna något nytt!”

Nu finns det två spår att följa – motstånd mot förändring och raka besked. Jag väljer det senare.

Vad är det som är så farligt med den verkliga verkligheten? Alltså inte den verklighet som vi anpassar oss till för att slippa konflikter. Barn som säger vad de tycker är jättegulliga, men att vara vuxen är att spela spelet. ”Du skall tala sanning, men helst inte!” När vi säger en sak och känner en annan sviker vi oss själva och det sliter hårt på själen. Att tycka olika är naturligt, likaså att lära sig hantera det. Mångfald är bättre än enfald.

På en högre nivå kallas döljandet av sanningen för ”diplomati”. Vi ler när vi möts och pratar skit om varandra bakom fasaden. Wikileaks är som ett barn som säger som det är, fast det är inte lika gulligt. En sak är att det läcker, eller snarare forsar information, men varför är man så arg på hinken som samlar upp flödet … varför är det ingen som tätar läckan?

När Gunnar Wessman blev VD för Uddeholmsbolaget 1975 utsåg han mig till ”organisatorisk hovnarr” med uppgift att säga sanningar och häckla chefer. Det var ett av hans sätt att få en otidsenlig företagskultur att krackelera – sanningen och humorn är ju världsbildskonservatorernas värsta hot. Sedan dess har jag av mentalhygieniska skäl iklätt mig byfånes status och tillåter mig att säga vad jag tycker, ofta i form av en beskrattningsbar replik för att erbjuda en flyktväg.

Om du vill förstå dig själv och varför du inte vågar vara det, så har vännen Tor Våge skrivit en sagolik bok med den efterlängtade titeln: ”I händelse av fred – om att skapa en värld som inte är så dum”. Läs den och fatta! Först vad det handlar om och sedan ett livsavgörande beslut.

Jag slutar där jag började: Bli aldrig vuxen, Marcus!

Det här inlägget postades i Krönikor. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *