Om några veckor skall jag seminera ett norskt företag och de satte själva rubriken efter att ha läst min hemsida: ”Utvikling? Javisst! Forandring? Helst ikke.” – Äntligen några som förstår dilemmat!
Motstånd mot förändring är mänskligt eftersom vi vill bli bekräftade. Nya idéer och andra medvetna tankeutflykter är livshotande störningar av det omedvetnas byråkrati, vårt invanda ”operativsystem” utan automatiska uppdateringar. De flesta av oss kör Tankemönster 1.0 från födsel till gödsel. Omedvetet.
Jag efterlyser en ”Manual/Kvinnual för människa” så att fler kunde förstå hur vi fungerar. Den mänskliga potentialen är den sista outforskade kontinenten på jorden och innehåller pyramentala resurser. Vårt medvetande är som den bördigaste jordmån och vi skördar det vi sår. Hopp, ängslan, mod, misslyckande, framgång, glädje, kreativitet, kärlek – du väljer vad du planterar och är din egen mentala trädgårdsmästare.
Det hjärnstormas fram stora visioner på våra möten, men resultaten uteblir eftersom förändringar innebär invärtes konflikter. För var och en finns det hopp, för organisationer är det närmast omöjligt att trassla sig ur sin kultur. Vanans makt blir till vanmakt.
På ett dygn fattar vi 50 000 beslut. Tre procent av dem är medvetna och resten omedvetna. Gissa vem som vinner! Ponera att du är på ett möte och det kommer upp en kreativ idé, en annorlunda lösning. På det medvetna planet är alla upprymda och entusiastiska, men nu gäller det att övertyga operativsystemet om att det måste ändra sig. Likt ett bortskämt barn vägrar det i det längsta och tar till alla trick för att slippa. Förhalar, varnar för konsekvenserna, det duger som det är. ”Idén är nog bra, men …” Konflikten mellan det kloka tänkandet och de emotionella rutinreflexerna är så jobbig att det är enklast att fortsätta som förut. Dä årner säj.
Alternativet är att ta utmaningen och våga pröva. Ha modet att göra det du säger. Efter några mentala konfrontationer uppdateras det omedvetna och lär sig att det är riktigt kul med äkta utveckling.
I förra krönikan skrev jag om ”Det företagsamma Värmland” som skall ta oss från sämst i klassen till SM-guld och menade att det krävs nya aktörer för att bryta mönstret. Tyvärr ser jag hur de ambitiösa DfVarna uppslukas av samma offentliga system som orsakat vår jumboplacering. Kaka söker maka och entreprenörskapet skall ännu en gång stimuleras av anställningstrygga tjänstemän. Det blir lugnast så.
Vilket får mig att citera Eleanor Roosevelt: “Det är inte schysst att be någon annan om något som du själv inte vill göra.” Och Einstein: “Definitionen på vansinne är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat.”
Ett system ändrar sig inte frivilligt på grund av nya insikter utan jobbar på som vanligt in i det sista, satsar hellre på insiktsbekämpningsmedel än på kreativa störningar. Vi kanske skulle utveckla en krisdrivande managementmodell som effektivt kör verksamheter i bôtt så att framtiden kan knô sig förbi gårdagen?