Det sägs att vi har fem sinnen plus ett sjätte. Här skall jag ordleka kring ett sjunde, det som får oss att göra som vanligt. Jag kallar det för vansinnet. Det känner av varje antydan till förändring och aktiverar vårt mentala immunsystem så att sinnelaget blir en stor antikropp som står emot nya idéer och liknande friskdomar.
Vanans makt gör oss resistenta mot livets influenser och leder till vanmakt. Vad beträffar den ofantliga samhällskroppen så har den skaffat sig ett fullgott skydd mot entreprenörskap och andra hotfulla befruktningsskador.
Visst är det bekvämast att göra som man är van och njuta av den mysiga vantrivseln, men frågan är hur länge den strategin fungerar? Alla lösningar har ett bästföredatum. De var bra när de kom till, men förutsättningarna förändras och till slut blir de gamla goda lösningarna ett aktuellt problem.
Ett exempel är arbetsmarknaden som av vana håller fast vid den världsbild som rådde i industrisamhällets begynnelse för några sekler sedan. Arbetsgivare och arbetstagare – smaka på de orden. ”Jag gifver hjonen arbete och de må tacksamt taga emot det.” … Eller har du vant dig vid de begreppen?
Marknadsekonomin är en tävling om kundernas gunst. Inom lagidrotten har man fattat att samspelet är viktigt, men inte i näringslivet. Frågan är om två starka motparter är den bästa och vettigaste laguppställningen för att möta Framtiden? Snarare vanvettig, hävdvunna matcher ger inga poäng.
Hur skulle det då, hemska tanke, se ut om arbetsgivarna och arbetstagarna spelade i samma lag? Ungefär som hos oss i BolagsBolaget. Eftersom vi lever på personalens omsättning så behandlar vi dem som kunder och vår viktigaste uppgift är att hjälpa de anställda att lyckas. Vi är agenter i Underlättelsetjänsten. Varför är den ledningsfilosofin inte lika självklar i vanliga företag? När personalen lyckas går företaget bra.
Det politiska systemet är lika korkat. 51% vinner över 49% och får bilda regering. Förlorarna kallas ”opposition” och får lön för att sabotera. Ett apartheidsystem där fel färg har fel åsikt. Vanskapat vanstyre. Det vore bättre om våra folkvalda tillsammans gjorde sitt bästa för 100% av oss.
I sin bok ”I händelse av fred” menar Tor Våge att vårt samhälle är så baserat på konkurrens att vi inte vet hur man skulle göra för att gemenskapa det. Tänk att få kalla Sverige för ”De Förenade Sinnelagen”, alltså ”The United States of Mind”.
”Vansinne är att göra som man brukar och tro att man hänger med i utvecklingen”, påstod Einstein. Och ”leda till förändring” innebär för de flesta organisationer att det till slut blir så trist att man måste göra något nytt. Av leda.
Ursäkta om jag stör mitt i vanföreställningen, men det är en ovana jag har.
Fast jag tror också man måste se demokratin ur ett annan synvinkel, de skall inte sammarbeta. Som makthavare måste du ha ngn som utmanar, granskar och är ett tydligt alternativ. Anledningen till det är att makt korrumperar och absolut makt, korrumperar absolut.
Vi har i Sverige en tradition av samförstånd och fram tills jag blev företagare tyckte jag det var bra, kruxet med vår samhällsmodell är att det alltid lämnar ett gäng som knyter nävarna i fickan, för de är inte i “samförstånd”.
Det är inte de som håller med som förändrar, du har nämligen väldigt lite att tillföra status quo, utan de som bråkar, samma sak gäller politiken….
Tack för din kommentar, Christian, och det var just därför jag skrev krönikan. Visst har jag hört klichéerna om att makt korrumperar etc, men det känns så uppgivet att bygga ett system på att man misstror varandra från början. Själva poängen med demokratin är ju att det eventuella maktmissbruket går att rösta bort (i motsats till en diktatur) och jag tycker det är väldigt kontraproduktivt med folk som står bredvid utan att ta ansvar, talar om vad andra skall göra och kritiserar dem när de gör så gott de kan.
Lek med tanken att vi skulle ha samma kultur i familjelivet som i politiken. En familj bestämmer sig för att ha lite kul en helg och mamman och dottern vill åka till Gröna Lund medan pappan och sonen vill till Liseberg. Det blir omröstning och strunt samma vem som vinner, men låt oss säga att det blir Gröna Lund-idén. De åker dit och nu skall alltså pappan och sonen ”gå i opposition” och klaga och kritisera hela helgen därför att de inte fick som de ville. Och att överföra det tänket till ett företag skulle vara fullständigt förödande! Eller till lagidrotten, där är det så tydligt – även om man har olika uppfattningar om strategier och taktik så gäller det att hitta en gemensam lösning innan matchen börjar.
Tillbaka till ämnet: Efter valet så är det match och hela befolkningen ingår i laget. Naiv, javisst är jag det och dessutom stolt över det, men det är nog snarare vi naiva idealister som skapar utveckling (till exempel BolagsBolaget) än de intoleranta besserwissrarna.
Självklart skall vi alla hjälpas åt att skapa det bästa samhälle vi förmår! Det ”svenska samförståndet” du nämner kan vi glömma för det är bara ett spel för gallerierna. Det påminner om den israeliske politiker som sade: ”Jag är beredd att kompromissa ända tills jag får det som jag vill!”
Till sist tror jag att vi får skilja på ”bråk” och ”avvikande idéer”. Det är inte de som bråkar som leder utvecklingen – de kan möjligen med maktmedel och manipulation få igenom sin vilja – det är när vi accepterar varandras olikheter som kreativiteten blommar ut och vi kan hitta en tredje lösning som blir mycket bättre än de två som kolliderade.
Tycker Bengt