Ordet ”management” betyder ursprungligen ”att leda häst vid hand”. Det innebär strama ledtyglar så att inte personalen fattar galoppen och skenar iväg. Är det månne rädslan för att tappa greppet som får chefer att sätta sig på sina höga hästar i tron att det ökar chansen till avkastning?
Min fru Anita och jag hade hästar i över trettio år och behandlade dem som anställda. Ledtyglar, elstängsel, lydnad, kontroll. Men, tänkte jag en dag, varför måste de alltid jobba för att få komma utanför staketet? Så jag tog med mig stoet Zagga och hennes lilla föl på en skogspromenad. Ledtygel, förstås, men för en gångs skull inga prestationskrav. När vi var nästan hemma – det återstod en äng och en stig – så släppte jag henne fri. ”Hon börjar säkert beta”, intalade jag mig och fick rätt. För säkerhets skull gick jag till stigens början i bortre ändan av ängen. Väl där fick jag bilden av Zorro visslandes på sin häst så jag gjorde likadant. Zagga ryckte upp huvudet, kom kutande i full galopp, tvärstannade framför mig och frågade: ”Ja, husse, vad vill du?” Snacka om ståpäls …! Och bakom henne kom fölungen kesande i solskenet.
Sedan den dagen gick vi skogspromenader med fyra lösa hästar. De kunde ha stuckit all världens väg, men tyckte att vi var så schyssta ledare att de stannade hos oss. Det kändes gott!
Då kom nästa fundering: Om nu hästar kan ges frihet under ansvar, skulle det även fungera på människor? Är det möjligt att stava om ”management” till ”människment” så att folk finge självständighet och förtroendet att göra sitt bästa?
Men det visade sig vara betydligt svårare eftersom det kräver att chefen accepteras som ledare för flocken. Och så länge vi organiserar oss som maktdrivna hierarkier i stället för som ansvarsfördelande knytkalas kommer paragrafryttarna att hålla i tyglarna och deras kontrollbefreakade mantra är att göra saker rätt i stället för att göra rätt saker.
Jag förstår att min lite skruvade hippologik får traditionskramande hierarker att stegra sig och komma med dressyrliga kommentarer, men jag håller tömmarna för att de inte ryggar utan lägger manken till och – tillsammans med sin personal – fattar galoppen.
Dags för Ledarskap 2.0! Beta-versionen, hö hö 🙂
Du pekar på en av vår tids utmaningar. När vi inte kan trycka ut så mkt mer tillväxt från industrin och löpande bandet måste vi istället organisera oss kring kunskapsproduktion och problemlösning
Människor med mkt expertis, med hög utbildning och nerdskap, är de produktiva i en organisation med mkt hierkier(givet att de ens väljer att vara där från början)?
När vi börjar organisera oss som samhälle, efter principer som är mer i synk med hur vi är som människor, kommer vi göra stora produktivitetslyft. Det räcker inte bara att det finns mer information och att den är fri.
Som vanligt en post som sätter fingret på ngt som egetnligen är självklart men som vi tappat när vi genomförde industrialiseringen.