Bensinen går upp, hyrorna höjs och matpriserna stiger. Det blir allt dyrare att leva och frågan är om det lönar sig?
Förlåt den fåniga formuleringen, men låt oss för ett ögonblick begrunda vad den skulle kunna leda till för svar. Hur mäter vi till exempel förtjänsterna i tillvaron? Knappast i pengar – människor med stora inkomster tycks ju inte kunna skatta sig lyckliga. Kan man bli rik på erfarenheter då? Ja, hellre det, för det tyder på att man har släppt sargen och är med i matchen.
De stora vinsterna tycks vara förknippade med utmaningar. ”Kan själv!” Att sträva efter att det blir som man har tänkt sig och ta kommandot över sitt eget liv i stället för att låta sig hanteras av andra. Den inställningen tycks dessutom hålla oss friskare, åtminstone om man ser hur få sjukdagar egenföretagare har jämfört med arbetstagare.
En bekväm utväg är naturligtvis att ta upp plånboken och köpa sig ur problemen. Den som är förmögen kan kosta på sig att vara oförmögen …
För att kunna bedöma om det lönar sig att leva måste vi först definiera vår ”affärsidé”. Varför finns vi till? Och för vem? Det leder oss in på den eviga frågan om Livets mening och det enklaste svaret är att 1) födas, 2) göra sitt bästa i samspel med omgivningen och 3) dö, helst nöjda med hur vi klarade uppgiften. Vad gäller det första och sista momentet kan vi på värmländskt vis säga att ”dä årner säj”, men att leva sitt liv så att det inte blir en transportsträcka kräver engagemang och risktagande. I ett välfärdsland som Sverige har vi emellertid så många skyddsnät att livet inte behöver vara en heltidssysselsättning. Irina, en eldbesjälad ryska i Katrineholm, formulerade det insiktsfullt på en konferens: ”Det är nog lite för tryggt i Sverige, man behöver inte vara entreprenör för att ha det bra!” – Hur bra är det på en skala att vi inte behöver göra vårt bästa …?
Nåväl, varje mening i denna krönika innehåller satsdelar och skiljetecken. Så även Livets mening och här kommer en liten tankenöt att knäcka:
Det handlar om lika stadier i utvecklingen, ett slags Livets dramaturgi, men hur skall dessa tillvarons ”livstecken” tolkas? Ett tips är att första punkten är en slutpunkt och nästa punkt är en startpunkt och sedan … ja, vadå? Om du går nötbet så finns det rätta svaret någonstans på den här hemsidan.
För att återknyta till mitt resonemang om livslönsamheten så konstaterar de mentala trädgårdsmästarnas riksorganisation, FinAns-Inspektionen, att oro är den ränta du måste betala när du lånar bekymmer från morgondagen. Eller, som en fransk filosof uttryckte det: ”Mitt liv har varit fullt av katastrofer varav de flesta aldrig inträffat”.
När det gäller vår inre balansräkning så finns det åtminstone en resurs som är rättvist fördelad och det är förståndet: Alla tycker att de har fått tillräckligt.
Till sist vill jag som optimistminister i Republiken Klarälvdal’n rekommendera att vi slutar gnälla över de höga priserna och i stället gläds åt att de är lägre idag än de någonsin kommer att bli.