1970 kom jag till Värmland och började jobba på Uddeholmsbolaget den 1 april. Datumet brukar roa en del, jag förstår inte varför. Skämt åsido så läste jag då igenom UHB:s årsredovisning och fick mej en funderare. I balansräkningen togs kor och grisar upp som en tillgång – bolaget drev ett stort lantbruk på den tiden – medan övrig personal bokfördes som en kostnad. Visst är det märkligt? Denna insikt bidrog till att jag så småningom vigde mitt liv åt ledarskap och eldsjälspyromani.

Min resumé av samhällskulturen är att vi föds som entreprenörer, fostras till inteprenörer och styrs av antiprenörer. Ordning och reda ska det vara, kreativitet är ett hot mot systemet. Det hierarkiska mantrat är: ”Gör som du blir tesagd!”

Ordet ”management” betyder ”att leda häst vid hand” och det är alla dessa ledband som skapar den inlärda hjälplösheten, alltså att folk sitter och väntar på nånannan i stället för att göra nåt själva. Tacka vet jag frigörande ”människment”! Helst borde vi födas med F-skattsedel så att anställningar bleve en nödlösning.

Vår ymniga välfärd har på nåt sätt blivit en missriktad felfärd bort från Livets mening som ju är att bli den bästa versionen av mej själv.

På mina seminarier har jag alltid med gitarren för att på ett tongivande sätt sammanfatta mina budskap. Med åren har det blivit runt 650 självskrivna låtar och jag avrundar här med en text om nånannanismen. Melodin är det gamla örhänget ”Ramona”, Bertil Boos version från 1948 finns för nätlyssning.

Varsågod och sjung ut!

Nånannan är vem som helst förutom jag
Nånannan är den som genomför förslag
Jag sitter och väntar, för vänta är nånting som jag kan
och blir det för långsamt så gnyr och gnäller jag lite grann

Nånannan – Var sjutton håller mänskan hus?
Nånannan – Kom hit och gör min framtid ljus!
Du är mitt hopp, jag litar fullt och fast på dej
så slipper jag anstränga mej!

Nånannan – Din ställning här, den är central!
Nånannan – Du måste vara mer lojal!
Du får inte smita så fort det börjar att ta emot
Jag vill kunna lita på att du gör din plikt utan knot

Nånannan – Det mesta här står faktiskt still
Nånannan – Förstår du vad du ställer till?
Nä, sätt igång, problemen skapar snart panik!
Själv bidrar jag helst med kritik

I mitten av januari gick den härlige eldsjälen Petter i Boa bort och vi är många som saknar honom. För mig personifierar han det värmländska uttrycket ”på stôllitt allvar”, alltså det roligaste sättet att leva ett seriöst liv. Som president i Republiken Klarälvdal’n var han en stor inspiratör och förebild som nu lämnar efter sig ett medmänskligt och kulturellt arv för oss undersåtar att förvalta. Som optimistminister ska jag göra så gott jag kan.

För några krönikor sedan skrev jag om Nygård i Ekshärad, den före detta lanthushållsskolan som vi i Republiken köpte 1997 och fyllde med liv, lust och företagande. Många år senare blev den en flyktingförläggning, men nu har lokalerna stått tomma i tre år. I somras arrangerade den ekshärliga föreningen Skildra under ledning av Samuel Nilsson ett antal sagovandringar och historiska utställningar med stora publika framgångar. Gu’ så roligt! Och från den inspirerande plattformen har vi fyllt på med nya spännande visioner så vårt älskade Nygård kommer än en gång att bli ett ”själens skafferi”. Alltså en laddningsstation för eldsjälar eller, om du så vill, ett lokalt stjärnkraftverk.

Den kreativa process som jag fått vara med om under de senaste månaderna är helt underbar! Vi är en brokig skara stôllar som har skrattat ihop oss och bollat tokiga idéer. Detta strukturerade kaos får mig att tänka på belgaren Ilya Prigogine som fick nobelpriset i kemi 1977 för sitt jobb med ”självorganiserande system”. Han blandade helt enkelt vätskor som stötte bort varandra, men gav dem gott om tid att synka och smälta samman och resultatet blev en vetenskaplig sanning: ”Ju större kaos, desto högre ordning!”

För mig är detta kreativitetens kvintessens, nämligen att vi ska vara oss själva och tycka olika … samtidigt som vi respekterar varann och ser oss alla som resurser. Det är i den positiva kulturkrocken som fantasin stimuleras och de banbrytande idéerna skapas, för när alla tycker lika och undviker friktioner så blir resultatet bara ljummet och avslaget. Låt mig citera ännu en nobelpristagare, dansken Niels Bohr, som sade till en av sina studenter: ”Ni tänker ju inte, ni är bara logisk!”

En tredje nobel koppling går till den relativt teoretiske livsfilosofen Albert Einstein som påvisade en inte särskilt självklar självklarhet, nämligen att ”Dagens problem måste lösas med ett helt annat tänkande än det som skapade dem.”

Detta faktum kan vara bra att känna till eftersom ständiga förändringar är ett konstant tillstånd. Och utveckling kräver ju nytänkande, men folk i allmänhet tycker inte att de är särskilt kreativa. Det är dock inte riktigt sant för tänk hur deras fantasi flödar när de ska förklara varför det inte var deras fel …

Vi som håller på att gemenskapa Nygård med våra hejdlösa hugskott och stôlltag kanske ska börja kalla oss ”Lekare utan gränser”?

Och mitt i den här kreativa processen har vi dessutom fått en ny medspelare i form av Camp Veteran, alltså våra utlandsmilitärers förening med medlemmar över hela landet, som vill göra Nygård till ett ställe för rekreation och familjära sammankomster. Så himla kul att de väljer Ekshärad som Sveriges bästa samlingspunkt!

Trots att mitt liv präglats av ideliga lyckträffar – positivt tänkande är ju tillvarons mentala möjlighetsmagnetism – så är jag fortfarande fascinerad av hur roligt och enkelt det är att lyckas!

Ett tips: Många söker efter nyckeln till lycka och framgång, men kolla först … det kanske inte är låst!

I november skrev min eldbesjälade vän och kollega Helena Wiktelius en klok och inspirerande NWT-krönika om att det finns en effektiv medicin mot psykisk ohälsa. Som gammal latinare tror jag att farmaceuterna skulle döpa läkemedlet till ”Laudationes Humanitariae”, alltså vad vi på svenska kallar för ”beröm”. Så här sammanfattar Helena sitt resonemang: ”Låt oss påminna varandra om hur fantastiska egenskaper vi var och en besitter.”

Självklart skrev jag och berömde henne för denna medikamentala lösning. Att folk inte inser en sådan självklarhet beror på hjärnbrist, något som i sig leder till en elakartad hjärtbrist när man inte visar medmänsklighet och beundran.

Tyvärr är uppmuntran en bristvara i Sverige trots att den finns i överflöd, är lättillgänglig och dessutom helt gratis! Att känna uppskattning och tacksamhet mot någon och inte uttrycka det är som att slå in en present och inte ge bort den.

Jag föreslår härmed att beröm ska klassas som ett narkotikapreparat för då skulle förmodligen fler prova på att bli höga genom att höja varandra till skyarna. Och som legitimerad lekare vet jag att beröm är en skön drog som ger gladrenalinkickar.

I samma anda hemställer jag att Jantelagen införlivas i den svenska rättsbalken eftersom folk gillar att bryta mot lagen. Och de som ertappas ska dömas i en ”vi & dom-stol” och hamna i trendbrottsregistret som ”berömvärdar”.

Alternativt så propsar jag på att vi tillämpar min Antijantelag: ”Du ska inte tro att du är nåt, sånt ska du veta säkert!”

I mitt julbrev döpte jag 2020 till ”anno annorlunda” och försökte förmedla lite optimism: Hav tröst, det är bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret så låt oss fira julen så gott som vi bara kan. Även om vi måste vara anatomiskt analogmälda så kan vi ju digitala med varandra på många vis. Livskvalitet är inte hur vi har det utan hur vi tar det och framtidstron är ett viktigt inslag i den livssynen. Traditioner i all ära, men det är ingen särskilt bra idé att titta bakåt om man inte ska åt det hållet.

Tillsammans kommer vi att klara pandemin och allt elände som den orsakar. Snöflingor är ju bland de bräckligaste tingen i naturen, men betänk vad de kan ställa till med när de håller ihop.

Snacka om förändringar. I dessa pandemiska tider är tillvaron helt bort i stôll och vi kan inte leva som vanligt. Här rör det sig om påtvingade förändringar som kräver nya beteendemönster.

Coronans hjärngrepp innebär att omständigheterna styr, men jag skulle vilja prata om motsatsen, alltså förändringar som vi själva skulle vilja göra om vi vågade och orkade. Man kan säga att frivilliga ”kreaktiviteter” styrs av vår inre motivation medan pandemin utgör en yttre ”hotivation”.

Mina första insikter i tillväxt och problemlösning fick jag som utbildare i Uddeholmskoncernen i slutet av 70-talet. Framför allt av ingenjörsföretaget Synectics som fick mig att förstå kreativitetens logiska kedja, men även genom att jobba med den legendariske Edward de Bono – mannen som lanserade det laterala tänkandet.

Förändringar genomförs i fem steg: Analys > Idéer > Värdering > Beslut > Göra’t!

Analysen är viktig eftersom den blir en plattform för kreativiteten. Vad? Varför? När? 

Därefter är det dags för idéer och ju fler talgdankar vi släpper fram, desto ljusare framtid kan vi skapa. Synectics upptäckte vid sina egna brainstormingar att vi är så vana vid att kritisera och slakta idéer att det har blivit en omedveten umgängesform. Det innebär att vi hindrar den kreativa processen och ständigt börjar om från noll. Men idéer är ju ofarliga, de ställer inte till med något förrän vi genomför dem. Och där är vi inte ännu.

När vi nu värderar förslagen går vi från ett varmt och tillåtande klimat till en realistisk och logisk kyla. Att kritisera redan på idéstadiet är som att blanda varmt och kallt och då blir resultatet ljummet, alltså andefattiga möten som hämmar gemenskapandet.

Nåväl, värderingen leder fram till ett beslut och sedan är det bara att sätta i gång! Och då kan det vara bra att veta att förändringar är väldigt jobbiga, även de åtaganden som vi genomför frivilligt. Det beror på att vi måste besegra vår inre byråkrat som vägrar släppa taget: Vi fattar nämligen 50 000 beslut per dygn och 48 500 av dem är automatiska dvs omedvetna. Att förändra sitt beteendemönster är en emotionell utmaning som kräver mod, hängivenvetenhet och avlärning.

Till exempel: Hur lär man sig att inte kunna cykla?

För ett tag sen fick jag en smickrande förfrågan om att hålla ett kåseri vid invigningen av Konstmässan på Almars Gård den 26 september. Det var en gammal bekant, Pelle Hedell, som läst mina NWT-krönikor sedan 2008 och nu ville han bjuda publiken på mitt ordlekeri. Som fullfjädrad scengångare – eller har de päls? – tackade jag förstås ja utan att reflektera över vilken utmaning jag nu står inför.

Som entreprenör och samhällsutvecklare har jag liten erfarenhet av konstens värld, den står ju på något sätt utanför marknadsekonomin. Det finns alltså inget ”konstnäringsliv” som styrs av tillgång och efterfrågan utan nu pratar vi om en produkt vars kvalitet och värde definieras av institutioner, kritiker, gallerister och handlare. Vincent van Gogh sålde exempelvis inte ett enda konstverk under sitt trettiosjuåriga liv, för ett par år sen gick hans tavla ”Bonde på åker” för 679 miljoner. Att jämföra med snittlönen för en bildkonstnär i Sverige som är 11 600 kronor per år.

Vad är då konst? Ja, kulturelitens förnäma förklaring är att ”konst är vad konstvärlden anser vara konst”. En annan vinkel är att konst är en upplevelse och en känsla som betraktaren själv fylls av. Varsågod och välj.

För egen del har jag under åren ägnat mig åt levnadskonst utanför ramarna vilket innebär att jag gjort en del tavlor. Men samhällsutveckling kräver olydnad och modet att utmana mönster och rutiner genom nytänkande och omvälvande kreaktiviteter. Gamla hjulspår leder ju till vägs ände och dagens problem måste lösas med ett helt annat tänkande än det som skapade dem.

Ordbruk och bokstavsskötsel är ett kärt nöje som jag odlar och förutom krönikor och andra skriverier så använder jag gitarren för att betona budskapen i mina seminarier. Med åren har det blivit 650 specialanpassade sångtexter eftersom jag oftast skräddarskriver låtar till varje scenframträdande. Så i någon mening ägnar jag mig åt vad man kallar formuleringskonst, men jag är tyvärr ganska rutinerad vid det här laget och om man kan någonting så är det ju ingen konst.

Nu ser jag fram emot konstmässan på Almars fina gård och njuter av att det är några som ställer ut när det är så många som ställer in.

Tack för mig, dags för en konstpaus.

Som samhällsfarlig 70-plussare håller jag mig analogt isolerad. Den sociala stiltjen har fått mig att vända blicken bakåt för att se hur mitt liv har formats och varför det blev som det blev.

Men först en positiv följd av coronan: Äntligen har vi fått en gemenskapande atmosfär här i Sverige, en sorts ”pandemokrati” där tillit är viktigare än att kritisera varandra!

Åter till mitt hittillsa liv. Jag växte upp på Hisingen i Göteborg och väluppfostrades av goa föräldrar. Och om jag visade intresse för nåt så fick jag deras uppmuntran. Bland annat lärde jag mig att läsa väldigt tidigt och som ett resultat av det fick jag hoppa över tredje klass.

Smickrande, förstås, men resten av skoltiden var jag ju ett år barnsligare än mina klasskamrater och det är nog därför jag började dra göteborgsvitsar för att få deras gillande. Tyvärr blev den löjliga humorn en kronisk åkomma som jag fortfarande lider av. Och ja, jag vet att min omgivning lider ännu mer av den än jag.

Eftersom min spalt inte räcker för en total återblick så får det bli några mentala tumregler som jag lever efter:

• De’ gäller att ha skôj mennas! Många undrar om det finns ett liv efter döden, men det finns ett före som är värt att leva fullt ut.

• Livets mening är att bli den bästa versionen av mig själv. Alltså att göra så gott jag kan med det jag har, inte sitta och önskedrömma.

• Som seminerande edutainer har jag alltid med gitarren. Med åren har det blivit 650 självskrivna låtar om mina kunder och min syn på livet. Humor och musik har folk inget försvar emot.

• Ensam är stark, men fler är starkare. Jag har ställt till med mycket, men alltid tillsammans med andra eldsjälar.

• Kreativitet kräver struktur så att det blir nåt. Det är härligt att sväva ut i det blå och sedan låta snilleblixtarna mata drömfabriken med skaparkraft.

• Det är lätt att hitta fel och svårt att hitta rätt. Men om jag gnäller över nåt så måste jag göra nåt åt det, annars håller jag käften.

• Som optimist ser jag möjligheter hos alla pessimister.

• Uppmuntran är en bristvara fastän det finns hur mycket som helst. Och gratis. Om nån gör nåt bra och jag inte berömmer den personen så är det som att slå in en present och inte ge bort den. 

Mer eldsjälspyromani, tack!

Temat för den här krönikan är givet och här är några reflektioner:

Det är helt otroligt hur en ynklig liten varelse utan egen ämnesomsättning bara tar över världen på några veckor. När någon beklagar sig över att det är svårt att ensam påverka sin omgivning så brukar jag ta exemplet ”Försök att somna när det är en enda mygga i sovrummet”. Men nu talar vi om en organism som knappt syns i mikroskopet så snacka om att lilla jag kan influera världen.

När jag följer nyheterna så verkar det som om de väpnade konflikterna upphört i världen tack vare isolering och stängda gränser. Tänk att det fanns ett så enkelt motgift mot de ondsinta krigsherrarna. Det styrker min lite skämtsamma teori som jag drar ibland när jag träffar gamla bekanta: ”Det var ett tag sen vi sågs, men så är vi också vänner!” Konflikter uppstår ju i mötet mellan människor.

Som idéglad optimistminister funderar jag på om vi skulle kunna skapa en livsbejakande epidemi av influenser, ett positivt virus som utläses ”vi-rus” och som orsakar en rusig känsla av att vi klarar allt om vi hjälps åt. En smittosam global knytkalaspandemi, om du vill. Ett gott skratt smittar ju så tanken är kanske inte helt bort i stôll. Tänk om vi kunde sk(r)atta oss lyckliga och stoppa den mentala försurningen!

Det skulle för övrigt vara roligt att veta hur långt läkarvetenskapen har hunnit när det gäller att generera ”friskdomar”, alltså virulenta å(stad)kommor som utvecklas till hälsosamvaro. Kan man ens tänka sig ett virus med positiva effekter? Det skulle behövas nu när pandemin är minst lika mental och social som viral.

En fascinerande iakttagelse är hur våra riksdagspolitiker plötsligt är överens och fattar snabba beslut. Vad är det som har hindrat deras effektivitet tidigare? Men det kanske bara är ”riskdagsbeslut” som får dem att bli seriösa i sitt yrkesutövande?

Den största risken utgör tydligen vi seniorer eftersom vi ska hålla oss hemma. Att ta varandra i hand är i dubbel mening ett hälsoproblem. Lyckligtvis smittar inte datavirus lika mycket som coronan så vi kan åtminstone digitala med varandra på nätet.

Hur länge ska coronaviruset hålla oss i sitt hjärngrepp, tro? Finns det någon bortre gräns, alltså ett pest före-datum?

I torsdags deltog jag i den storslagna Företagssalongen som fyllde hela Stadshotellet i Karlstad med mässor, möten och föreläsningar. Fullt av folk i farten och den här succén har skapats av den goe och glae Jacob Lund – all heder åt honom! Under resten av året driver han mötesplatsen ”Närverket” där näringslivsbejakande eldsjälar umgås och bollar idéer. Jag älskar hur det namnet kom till av misstag! Jacob skulle skriva Nätverket, men så tryckte han på r-tangenten i stället för på ”t” och plötsligt hade han skapat ett ännu smartare begrepp.

Historien är full av uppfinningar som tillkommit av en slump – penicillinet, röntgen och mikrovågsugnen är några exempel. Detta beror på kreativitetens alkemiska förmåga att göra guld av misstag och sinkaduser om vi låter vår fantasi associera möjligheterna i kaoset. ”Mentalkemister” är guld värda!

Förutom att njuta av Företagssalongens mångfald så höll jag även en föreläsning tillsammans med Su Ping Burman som även hon skriver krönikor här i NWT. Född och uppvuxen i Kina bor hon nu i Karlstad där hon dels hjälper Värmland med kinesiska affärskontakter, dels säljer LED-ljus i olika former. Vårt seminarium hette ”Chi och harmoni gör dej fri!” för vi vill stimulera våra medmänniskor till entreprenörskap och kreativitet som ju är grunden för all tillväxt och välfärd. Su Ping och jag är två levnadsglada och lite filosofiska eldsjälar som kommer från skilda kulturer, men vi har valt att vara oss själva i stället för att anpassa oss till de sociala normerna. Så man kan säga att vi är naturliga och inte normala.

Innerst inne är vi människor väldigt lika, men vårt beteende formas av våra kulturer. Frågan är om du anpassar dej eller om du vågar vara dej själv? Vi menar att Livet borde vara som en orkester: Vi ska vara olika och låta olika, men med en gemenskapad vision kan vi bli (förlåt ordleken) folk-visa och förenas i harmonisk samklang!

Den 16 april bjuder Su Ping och jag in till ett inspirationsseminarium i Karlstad där vi tänker gå från snack till verkstad genom att skapa mentala knytkalas och tillsammans med våra eldbesjälade deltagare göra vardagen till en njutvecklingsfest. I sanning en himmelsk mission för en entreprenörd!

Det roligaste och mest fascinerande samhällsprojekt jag varit med om är Republiken Klarälvdal’n. 1991 startade vi denna unika förening för att stimulera eldsjälar i norra Värmland till lokala initiativ. Och det blev succé direkt! Snart var vi 650 medlemmar som utvecklade och tog ansvar för vår hembygd. Efter tre år fick Republiken pris som Sveriges bästa landsbygdsprojekt. Ingen pjåkig start!

Arbetsformen var ”på stôllitt allvar” och det var därför som det gick så bra för oss, att mixa humor och realism genererar nämligen smartare idéer. Målsättningen är självklart seriös, men sedan gäller det att skratta fram lösningarna så att kreativiteten och optimismen får blomma fritt!

Så småningom dristade vi oss till att köpa Nygård i Ekshärad, en stor anläggning som tidigare varit lanthushållsskola. För vår ideella förening var detta ett gigantiskt åtagande, men vi gick in för det med själ och hjärta så därför överhopades vi snart av möjligheter. Jag kallar dessa Universums bonusvibbar för ”mental magnetism” och Albert Einstein håller med när han konstaterar att ”Allt är energi och därmed basta. Matcha den frekvensen med den verklighet du vill skapa och det blir som du tänkt dig. Det kan inte bli på något annat sätt. Detta är inte filosofi, det är fysik.” – Alltså: Låt hjärtat va mä!

Allt gick vår väg och 2003 sålde vi Nygård. Då var det 27 fasta jobb i olika verksamheter, när vi tog över var det noll. Hyfsat resultat i glesbygd.

Och yesss, nu är det dags igen! Under året har jag varit med i bygdeprojektet Diamanter & Järnviljor som leds på ett fantastiskt sätt av Maria Kvarnström och Cherin Nilsson. Efter det att Nygård tömdes på flyktingar våren 2017 har anläggningen stått tom, men nu ska vi fylla lokalerna igen! Ambitionerna gäller hela Hagfors kommun och idén är att detta ekshärliga ställe ska vara evolutionens epicentrum och tillväxtens kraftkälla. Eller, som vi säger: ”Själens skafferi”.

Helt underbart! Den 1 februari bjuder vi in alla medborgare till en hänryckningens dag på Nygård då vi lämnar brukskulturen, Jantelagen och nånannanismen bakom oss för att gemenskapa vår framtid.

Traditioner i all ära, men det är ingen idé att titta bakåt om man inte ska åt det hållet.

För ett tag sen fick jag äran att leda Vingåkers Storting, en eldbesjälad kväll i Tennisparken med bygdebegeistring som tema. Politiker och tjänstemän har helt enkelt bestämt sig för att ge medborgarna det fulla förtroendet att utveckla sin kommun. Så himla modigt och framsynt, jag är bara såå lycklig! Men så blev de också ”Årets kommun 2018”!

I realiteten är ju vi kommuninvånare den offentliga sektorns arbetsgivare, men i vardagen fungerar det inte riktigt så. Här i Sverige betalar vi skatt och sen får ”samhället” ta hann om’et. För mig som eldsjälspyroman är svensk välfärd en hemsk felfärd som leder till inlärd hjälplöshet och nånannanism. Det är nog därför som vi kallar vår planet för Tell Us.

Välfärden skapas av näringslivets plusresultat så duktiga företagare måste vi ha, men uppgiften för våra skolor och universitet är enbart att göra eleverna anställningsbara. Av vem, kan man ju undra? Det finns sorgligt nog inget system i Sverige som fostrar arbetsgivare utan det är vi privatpersoner som förväntas ta initiativ och ekonomiska risker utan stöd från det offentliga. Idag är vi 10% av befolkningen som finansierar 100% av oss. Tack ska vi ha för det! Eller? För den hjältehyllningen tycks dröja …

Kunskaper i all ära, men det är kompetens vi behöver. Alltså kunskaper som mixas med vår personlighet och kreativitet så att de kommer till praktisk nytta. För mig är högskolor enbart av akademiskt intresse, det vi verkligen behöver vore en lågskola för eldsjälar för en bättre flamtid.

Åter till den härliga Vingåkersbygden som ju har fattat att välfärden handlar om en gemensam färd för allas väl. Deras mål är att bli som ett mentalt knytkalas där var och en bidrar till en meningsfull vardag. Så nu är företagare och samverkansgrupper inklusive Vingåkers ungdomar i full fart med att skapa sin framtid, varje bygd tar fram sin lokala utvecklingsplan. Slutresultatet ska sedan politiker och tjänstemän ha som måldokument och strategier in i framtiden.

Och ifall du undrar: Inlärd hjälplöshet är en onaturlig oförmåga att lösa problem med likgiltighet och lågt självförtroende. Leder till hjärnkraftsavveckling och drömavbrott men kan botas genom aktiv livshjälp, s k självantändning.