Tankar kring ett globalt hjärngrepp.

Temat för den här krönikan är givet och här är några reflektioner:

Det är helt otroligt hur en ynklig liten varelse utan egen ämnesomsättning bara tar över världen på några veckor. När någon beklagar sig över att det är svårt att ensam påverka sin omgivning så brukar jag ta exemplet ”Försök att somna när det är en enda mygga i sovrummet”. Men nu talar vi om en organism som knappt syns i mikroskopet så snacka om att lilla jag kan influera världen.

När jag följer nyheterna så verkar det som om de väpnade konflikterna upphört i världen tack vare isolering och stängda gränser. Tänk att det fanns ett så enkelt motgift mot de ondsinta krigsherrarna. Det styrker min lite skämtsamma teori som jag drar ibland när jag träffar gamla bekanta: ”Det var ett tag sen vi sågs, men så är vi också vänner!” Konflikter uppstår ju i mötet mellan människor.

Som idéglad optimistminister funderar jag på om vi skulle kunna skapa en livsbejakande epidemi av influenser, ett positivt virus som utläses ”vi-rus” och som orsakar en rusig känsla av att vi klarar allt om vi hjälps åt. En smittosam global knytkalaspandemi, om du vill. Ett gott skratt smittar ju så tanken är kanske inte helt bort i stôll. Tänk om vi kunde sk(r)atta oss lyckliga och stoppa den mentala försurningen!

Det skulle för övrigt vara roligt att veta hur långt läkarvetenskapen har hunnit när det gäller att generera ”friskdomar”, alltså virulenta å(stad)kommor som utvecklas till hälsosamvaro. Kan man ens tänka sig ett virus med positiva effekter? Det skulle behövas nu när pandemin är minst lika mental och social som viral.

En fascinerande iakttagelse är hur våra riksdagspolitiker plötsligt är överens och fattar snabba beslut. Vad är det som har hindrat deras effektivitet tidigare? Men det kanske bara är ”riskdagsbeslut” som får dem att bli seriösa i sitt yrkesutövande?

Den största risken utgör tydligen vi seniorer eftersom vi ska hålla oss hemma. Att ta varandra i hand är i dubbel mening ett hälsoproblem. Lyckligtvis smittar inte datavirus lika mycket som coronan så vi kan åtminstone digitala med varandra på nätet.

Hur länge ska coronaviruset hålla oss i sitt hjärngrepp, tro? Finns det någon bortre gräns, alltså ett pest före-datum?

Det här inlägget postades i Krönikor, Okategoriserade, Tyckeri & Tankställe. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *