Varför det blev som det blev.

Som samhällsfarlig 70-plussare håller jag mig analogt isolerad. Den sociala stiltjen har fått mig att vända blicken bakåt för att se hur mitt liv har formats och varför det blev som det blev.

Men först en positiv följd av coronan: Äntligen har vi fått en gemenskapande atmosfär här i Sverige, en sorts ”pandemokrati” där tillit är viktigare än att kritisera varandra!

Åter till mitt hittillsa liv. Jag växte upp på Hisingen i Göteborg och väluppfostrades av goa föräldrar. Och om jag visade intresse för nåt så fick jag deras uppmuntran. Bland annat lärde jag mig att läsa väldigt tidigt och som ett resultat av det fick jag hoppa över tredje klass.

Smickrande, förstås, men resten av skoltiden var jag ju ett år barnsligare än mina klasskamrater och det är nog därför jag började dra göteborgsvitsar för att få deras gillande. Tyvärr blev den löjliga humorn en kronisk åkomma som jag fortfarande lider av. Och ja, jag vet att min omgivning lider ännu mer av den än jag.

Eftersom min spalt inte räcker för en total återblick så får det bli några mentala tumregler som jag lever efter:

  • De’ gäller att ha skôj mennas! Många undrar om det finns ett liv efter döden, men det finns ett före som är värt att leva fullt ut.
  • Livets mening är att bli den bästa versionen av mig själv. Alltså att göra så gott jag kan med det jag har, inte sitta och önskedrömma.
  • Som seminerande edutainer har jag alltid med gitarren. Med åren har det blivit 650 självskrivna låtar om mina kunder och min syn på livet. Humor och musik har folk inget försvar emot.
  • Ensam är stark, men fler är starkare. Jag har ställt till med mycket, men alltid tillsammans med andra eldsjälar.
  • Kreativitet kräver struktur så att det blir nåt. Det är härligt att sväva ut i det blå och sedan låta snilleblixtarna mata drömfabriken med skaparkraft.
  • Det är lätt att hitta fel och svårt att hitta rätt. Men om jag gnäller över nåt så måste jag göra nåt åt det, annars håller jag käften.
  • Som optimist ser jag möjligheter hos alla pessimister.
  • Uppmuntran är en bristvara fastän det finns hur mycket som helst. Och gratis. Om nån gör nåt bra och jag inte berömmer den personen så är det som att slå in en present och inte ge bort den. 

Mer eldsjälspyromani, tack!

Publicerat i Krönikor, Okategoriserade, Tyckeri & Tankställe | Lämna en kommentar

Tankar kring ett globalt hjärngrepp.

Temat för den här krönikan är givet och här är några reflektioner:

Det är helt otroligt hur en ynklig liten varelse utan egen ämnesomsättning bara tar över världen på några veckor. När någon beklagar sig över att det är svårt att ensam påverka sin omgivning så brukar jag ta exemplet ”Försök att somna när det är en enda mygga i sovrummet”. Men nu talar vi om en organism som knappt syns i mikroskopet så snacka om att lilla jag kan influera världen.

När jag följer nyheterna så verkar det som om de väpnade konflikterna upphört i världen tack vare isolering och stängda gränser. Tänk att det fanns ett så enkelt motgift mot de ondsinta krigsherrarna. Det styrker min lite skämtsamma teori som jag drar ibland när jag träffar gamla bekanta: ”Det var ett tag sen vi sågs, men så är vi också vänner!” Konflikter uppstår ju i mötet mellan människor.

Som idéglad optimistminister funderar jag på om vi skulle kunna skapa en livsbejakande epidemi av influenser, ett positivt virus som utläses ”vi-rus” och som orsakar en rusig känsla av att vi klarar allt om vi hjälps åt. En smittosam global knytkalaspandemi, om du vill. Ett gott skratt smittar ju så tanken är kanske inte helt bort i stôll. Tänk om vi kunde sk(r)atta oss lyckliga och stoppa den mentala försurningen!

Det skulle för övrigt vara roligt att veta hur långt läkarvetenskapen har hunnit när det gäller att generera ”friskdomar”, alltså virulenta å(stad)kommor som utvecklas till hälsosamvaro. Kan man ens tänka sig ett virus med positiva effekter? Det skulle behövas nu när pandemin är minst lika mental och social som viral.

En fascinerande iakttagelse är hur våra riksdagspolitiker plötsligt är överens och fattar snabba beslut. Vad är det som har hindrat deras effektivitet tidigare? Men det kanske bara är ”riskdagsbeslut” som får dem att bli seriösa i sitt yrkesutövande?

Den största risken utgör tydligen vi seniorer eftersom vi ska hålla oss hemma. Att ta varandra i hand är i dubbel mening ett hälsoproblem. Lyckligtvis smittar inte datavirus lika mycket som coronan så vi kan åtminstone digitala med varandra på nätet.

Hur länge ska coronaviruset hålla oss i sitt hjärngrepp, tro? Finns det någon bortre gräns, alltså ett pest före-datum?

Publicerat i Krönikor, Okategoriserade, Tyckeri & Tankställe | Lämna en kommentar

Chi och harmoni gör dej fri!

I torsdags deltog jag i den storslagna Företagssalongen som fyllde hela Stadshotellet i Karlstad med mässor, möten och föreläsningar. Fullt av folk i farten och den här succén har skapats av den goe och glae Jacob Lund – all heder åt honom! Under resten av året driver han mötesplatsen ”Närverket” där näringslivsbejakande eldsjälar umgås och bollar idéer. Jag älskar hur det namnet kom till av misstag! Jacob skulle skriva Nätverket, men så tryckte han på r-tangenten i stället för på ”t” och plötsligt hade han skapat ett ännu smartare begrepp.

Historien är full av uppfinningar som tillkommit av en slump – penicillinet, röntgen och mikrovågsugnen är några exempel. Detta beror på kreativitetens alkemiska förmåga att göra guld av misstag och sinkaduser om vi låter vår fantasi associera möjligheterna i kaoset. ”Mentalkemister” är guld värda!

Förutom att njuta av Företagssalongens mångfald så höll jag även en föreläsning tillsammans med Su Ping Burman som även hon skriver krönikor här i NWT. Född och uppvuxen i Kina bor hon nu i Karlstad där hon dels hjälper Värmland med kinesiska affärskontakter, dels säljer LED-ljus i olika former. Vårt seminarium hette ”Chi och harmoni gör dej fri!” för vi vill stimulera våra medmänniskor till entreprenörskap och kreativitet som ju är grunden för all tillväxt och välfärd. Su Ping och jag är två levnadsglada och lite filosofiska eldsjälar som kommer från skilda kulturer, men vi har valt att vara oss själva i stället för att anpassa oss till de sociala normerna. Så man kan säga att vi är naturliga och inte normala.

Innerst inne är vi människor väldigt lika, men vårt beteende formas av våra kulturer. Frågan är om du anpassar dej eller om du vågar vara dej själv? Vi menar att Livet borde vara som en orkester: Vi ska vara olika och låta olika, men med en gemenskapad vision kan vi bli (förlåt ordleken) folk-visa och förenas i harmonisk samklang!

Den 16 april bjuder Su Ping och jag in till ett inspirationsseminarium i Karlstad där vi tänker gå från snack till verkstad genom att skapa mentala knytkalas och tillsammans med våra eldbesjälade deltagare göra vardagen till en njutvecklingsfest. I sanning en himmelsk mission för en entreprenörd!

Publicerat i Krönikor, Okategoriserade, Tyckeri & Tankställe | Lämna en kommentar

Ekshärliga Nygård är själens skafferi!

Det roligaste och mest fascinerande samhällsprojekt jag varit med om är Republiken Klarälvdal’n. 1991 startade vi denna unika förening för att stimulera eldsjälar i norra Värmland till lokala initiativ. Och det blev succé direkt! Snart var vi 650 medlemmar som utvecklade och tog ansvar för vår hembygd. Efter tre år fick Republiken pris som Sveriges bästa landsbygdsprojekt. Ingen pjåkig start!

Arbetsformen var ”på stôllitt allvar” och det var därför som det gick så bra för oss, att mixa humor och realism genererar nämligen smartare idéer. Målsättningen är självklart seriös, men sedan gäller det att skratta fram lösningarna så att kreativiteten och optimismen får blomma fritt!

Så småningom dristade vi oss till att köpa Nygård i Ekshärad, en stor anläggning som tidigare varit lanthushållsskola. För vår ideella förening var detta ett gigantiskt åtagande, men vi gick in för det med själ och hjärta så därför överhopades vi snart av möjligheter. Jag kallar dessa Universums bonusvibbar för ”mental magnetism” och Albert Einstein håller med när han konstaterar att ”Allt är energi och därmed basta. Matcha den frekvensen med den verklighet du vill skapa och det blir som du tänkt dig. Det kan inte bli på något annat sätt. Detta är inte filosofi, det är fysik.” – Alltså: Låt hjärtat va mä!

Allt gick vår väg och 2003 sålde vi Nygård. Då var det 27 fasta jobb i olika verksamheter, när vi tog över var det noll. Hyfsat resultat i glesbygd.

Och yesss, nu är det dags igen! Under året har jag varit med i bygdeprojektet Diamanter & Järnviljor som leds på ett fantastiskt sätt av Maria Kvarnström och Cherin Nilsson. Efter det att Nygård tömdes på flyktingar våren 2017 har anläggningen stått tom, men nu ska vi fylla lokalerna igen! Ambitionerna gäller hela Hagfors kommun och idén är att detta ekshärliga ställe ska vara evolutionens epicentrum och tillväxtens kraftkälla. Eller, som vi säger: ”Själens skafferi”.

Helt underbart! Den 1 februari bjuder vi in alla medborgare till en hänryckningens dag på Nygård då vi lämnar brukskulturen, Jantelagen och nånannanismen bakom oss för att gemenskapa vår framtid.

Traditioner i all ära, men det är ingen idé att titta bakåt om man inte ska åt det hållet.

Publicerat i Krönikor, Okategoriserade, Tyckeri & Tankställe | Lämna en kommentar

Svensk välfärd är en hemsk felfärd.

För ett tag sen fick jag äran att leda Vingåkers Storting, en eldbesjälad kväll i Tennisparken med bygdebegeistring som tema. Politiker och tjänstemän har helt enkelt bestämt sig för att ge medborgarna det fulla förtroendet att utveckla sin kommun. Så himla modigt och framsynt, jag är bara såå lycklig! Men så blev de också ”Årets kommun 2018”!

I realiteten är ju vi kommuninvånare den offentliga sektorns arbetsgivare, men i vardagen fungerar det inte riktigt så. Här i Sverige betalar vi skatt och sen får ”samhället” ta hann om’et. För mig som eldsjälspyroman är svensk välfärd en hemsk felfärd som leder till inlärd hjälplöshet och nånannanism. Det är nog därför som vi kallar vår planet för Tell Us.

Välfärden skapas av näringslivets plusresultat så duktiga företagare måste vi ha, men uppgiften för våra skolor och universitet är enbart att göra eleverna anställningsbara. Av vem, kan man ju undra? Det finns sorgligt nog inget system i Sverige som fostrar arbetsgivare utan det är vi privatpersoner som förväntas ta initiativ och ekonomiska risker utan stöd från det offentliga. Idag är vi 10% av befolkningen som finansierar 100% av oss. Tack ska vi ha för det! Eller? För den hjältehyllningen tycks dröja …

Kunskaper i all ära, men det är kompetens vi behöver. Alltså kunskaper som mixas med vår personlighet och kreativitet så att de kommer till praktisk nytta. För mig är högskolor enbart av akademiskt intresse, det vi verkligen behöver vore en lågskola för eldsjälar för en bättre flamtid.

Åter till den härliga Vingåkersbygden som ju har fattat att välfärden handlar om en gemensam färd för allas väl. Deras mål är att bli som ett mentalt knytkalas där var och en bidrar till en meningsfull vardag. Så nu är företagare och samverkansgrupper inklusive Vingåkers ungdomar i full fart med att skapa sin framtid, varje bygd tar fram sin lokala utvecklingsplan. Slutresultatet ska sedan politiker och tjänstemän ha som måldokument och strategier in i framtiden.

Och ifall du undrar: Inlärd hjälplöshet är en onaturlig oförmåga att lösa problem med likgiltighet och lågt självförtroende. Leder till hjärnkraftsavveckling och drömavbrott men kan botas genom aktiv livshjälp, s k självantändning.

Publicerat i Krönikor, Okategoriserade, Tyckeri & Tankställe | Lämna en kommentar

Ett riktigt hästjobb.

Nyligen var jag på en jättetrevlig after work på Sun Dance Ranch i Ekshärad. Vi var ett sjuttiotal företagare så det var fullsatt i saloonen och stämningen var på topp! Kommunalrådet Jens Fischer tackade och lovprisade näringslivet och det känns att atmosfären blivit bättre sedan Oberoende Realister tog nya tag i Hagfors samhällsutveckling. Som gammal entreprenör har jag alltid undrat varför Sveriges företagare inte får mer offentlig uppskattning eftersom det är näringslivet som tar ansvar för välfärden i form av arbetsgiveri och skatteintäkter. Men nu känns det åtminstone bättre här på hemmaplan!

Sun Dance Ranch är den perfekta miljön för annorlunda och okonstlade möten. Att kliva in i den mysiga saloonen är som att hänga av sig sitt mentala revolverbälte och bara vara sig själv. Utanför strövar ett tjugofemtal hästar på ängarna vid Klarälvens strand och den första som välkomnar dig är den goa lilla vovven Sioux. Ranchen drivs av det beundransvärda paret Anita och Anders, hon från Holland och han från Ekshär. Förutom alla turistiska aktiviteter som ridturer, vilddjurssafari, fiske med mera så driver de även en restaurang och bar. 

Dessutom är Anita Teunissen legitimerad hästcoach, en terapeutisk metod där hästen fungerar som din spegel och berättar vem du är och hur du mår. Det är inget hokuspokus utan en naturlig process där hästen sätter betyg på dig som flockmedlem. Detta fick vi en fascinerande demonstration av på vår företagarkväll då ett par frivilliga lät sig coachas. En av dem gick in ganska nollställd och det var tydligt att hästen var tveksam – Anita berättade hela tiden vad hästen tänkte – men så bestämde sig den här personen för att visa upp en gladare sida och då kom hästen kutande och frågade: ”Vill du vara med i min flock?”

Som infallsvinkel för personlig utveckling och teambuilding är hästcoachingen helt unik, dessutom fungerar den väldigt bra som terapi inom vården. Och, ärligt talat, vem vill du helst bli analyserad av när du mår dåligt – en häst eller en psykoterapeut?

Som mentor hos Almi är jag så lycklig över att Sun Dance Ranch är min adept och jag säger bara: ”Kom till ranchen med ert arbetslag och låt hästarna lära er att fatta galoppen!”

Publicerat i Krönikor, Okategoriserade, Tyckeri & Tankställe | Lämna en kommentar

Vilken är kyrkans affärsidé?

Nyligen skrev biskop Sören Dalevi en intressant krönika om kristendomen som den första ideologi där vi alla är lika mycket värda och det ledde till den största kulturella förvandling som världen skådat. Wow!

Men nu är det hög tid att förnya kyrkan. Efter skilsmässan från Staten år 2000 har det gått sin gilla gång trots att medlemsintäkterna minskar från år till år. Visst finns det stora tillgångar, men de är inte obegränsade och en prognos säger att Svenska kyrkan går i konkurs år 2032.

Min gode vän Mats, som är präst, är lika bekymrad som jag och vi kommer nu att ta initiativ för att vända trenden. Min roll blir att se verksamheten ur ett företagsperspektiv och det är som att svära i kyrkan för prästerna är minsann inga månglare i templet. Men de får nog krypa till korset för det behövs trots allt pengar till löner och driftskostnader och sparkapitalet räcker som sagt inte i evighet, amen.

Som jag ser det är förutsättningarna perfekta för att nå ut med en kristendom i tiden! Kyrkan har världens bästa affärsidé, det vill säga kärlek, förlåtelse och evigt liv och vem vill inte ha det? Korset är en välkänd logotyp och försäljningsställena ligger lika tätt som ICA. Så varför i Herrans namn står kunderna inte i kö?

Kanske för att Facebook och andra egotrippande sociala medier lagt beslag på Livets mening? Lyckan numera är ju att synas på nätet och att få så många lajks som möjligt. I dagens digitala värld är fasaden viktigare än själen och det kommer att leda till existentiella sjukdomar som ingen medicin kan bota.

Nej, nu behövs en djupare livssyn och det kräver en radikal omställning av Svenska kyrkan på gräsrotsnivå för det är där den kristna gemenskapen hör hemma. Men förändringar är inte så välkomna i kyrkans heliga hierarki där ritualer och maktstruktur är viktigare än att släppa eldsjälarna fria. Och tack vare Guds försyn behöver man ju inte göra något själv. Mina intryck av kyrkan som arbetsgivare kan sammanfattas så här: Håll dej till din arbetsbeskrivning för om du beter dej som Jesus så får du sparken!

Men halleluja, gott folk, Karlstads stift har insett läget och är på gång! Värmland inleder nu Svenska kyrkans reinkarnation och målet är ”Kors i alla våra dar!”

Publicerat i Krönikor, Okategoriserade, Tyckeri & Tankställe | Lämna en kommentar

Bushuset inspirerar till samhällsutveckling!

För ett tag sedan blev jag inbjuden till Bushuset i Ekshärad, en mysig och välskött förskola som drivs av ett föräldrakooperativ. Att träffa styrelsen och personalen där var en hjärtevärmande upplevelse och för mig är Bushuset den ideala modellen för hur vi ska ta hand om våra små. Att skaffa barn är ett stort och ständigt ansvar och visst behöver vi hjälp med barnomsorgen för att få familjelivet att fungera, men samtidigt är det värdefullt att engagera sig i sitt barns vardag.

Jag återkommer till denna ekshärliga sannsaga, men som vanligt far mina tankar iväg och jag får bilder av hur vi alla blir mer delaktiga i vår lokala välfärd och tillväxt på olika sätt. I stället för att var och en sköter sig själv och … ja, du kan fortsättningen … så skulle jag vilja att vi tillsammans tar mer ansvar för hur vi har det. 

I vårt rika och bortskämda land frodas tyvärr nånannanismen. I stället för att engagera oss betalar vi skatter och avgifter och låter nånannan ta ansvaret. Det kan tyckas vara en praktisk lösning, men i det långa loppet gör det oss både bekväma och passiva. 

Vår sociala fostran börjar tidigt. I skolan ska vi respektera vuxenvärlden och lära oss att det alltid finns en auktoritet som har det rätta svaret. Målet är att göra oss anställningsbara, alltså till kunniga, skötsamma och lydiga löntagare. Egna idéer och ifrågasättanden ger inga bra betyg. Denna enkelspåriga samhällsordning leder till vad jag kallar ”inlärd hjälplöshet”.

Men tillbaka till den inspirationskälla som fick i gång mina utsvävningar om samhällsutvecklingen. Bushuset fungerar i princip som en kommunal förskola, men skillnaden är att föräldrarna jobbar ideellt i verksamheten och det minskar driftskostnaderna. Eftersom Bushuset är en fristående ekonomisk förening så slipper kommunen dessutom arbetsgivaransvaret för både personal och verksamhet. Summa summarum så är Bushuset en bättre affär för kommunen eftersom här skapas en högre social kvalitet för färre antal kronor. Men framför allt är det ett bra alternativ för dem som det ytterst handlar om, alltså barnen.

För mig är Bushuset en intressant tankemodell för hur vi kan utveckla lokalsamhället genom att gemenskapa vår tillvaro. Vad tycker du?

Publicerat i Krönikor, Okategoriserade | Lämna en kommentar

Patron ur.

Uddeholmsbolaget (UHB) grundades 1668 och när jag 302 år senare kom från Göteborg till Hagfors som nyanställd stålinformatör på HK så upptäckte jag ett fenomen som jag tidigare inte hört talas om, nämligen bruksmentaliteten. Det var UHB som styrde och ställde, kommunen var av underordnad betydelse. Med sina 12 000 anställda hade det gamla bolaget stort inflytande och allt kretsade kring järnverket.

I mitten av 70-talet var det nära att UHB gick i konkurs, men tack vare ett statligt bidrag på 600 miljoner överlevde bolaget. Sedan dess har det hänt mycket. Koncernen har sålts ut och i dag är Hagfors Järnverk ett modernt utlandsägt företag och bruksandan finns inte längre kvar. Eller gör den det? Ja, tyvärr lever kulturen vidare trots att förutsättningarna är borta. Mentaliteten sitter liksom i väggarna och överförs mellan generationer och detta är ett stort och centralt problem i utvecklingen av Hagfors kommun.

Under det här året har jag deltagit i några olika grupper och seminarier där entreprenörskap och bruksmentalitet diskuterats och vi måste helt enkelt göra något åt historiens bromsklossar. Samt nutidens. För här i bygden är laglydigheten föredömlig, åtminstone när det gäller Jantelagen.

I höst har dock förhållande ändrats så att jag faktiskt tror att det finns hopp för Hagfors. Vid valet fick det nybildade partiet Oberoende Realister (OR) flest röster och kommer nu att ha ett stort inflytande på samhällsutvecklingen. Det är ”vanligt folk” som tröttnat på sossarnas gamla hjulspår och politikernas ovilja att vara en del av den stora förändring som krävs för att få fart på kommunen och förlösa invånarna. Eftersom jag tror att OR kommer att göra vad de lovar så kallar jag dem för ”pålitliker”.

Själv är jag snarare en oberoende krealist. Här i krönikan är utrymmet för begränsat för att redovisa mina funderingar och förslag, men på min hemsida kresam.se kan du ladda hem en tänkvärd pdf som heter ”Tankar om en tillväxtkultur i Hagfors”.

Ursäkta en ordlekande göteborgare, men utmaningen är ju att få bort det negativa inflytande som brukspatron fortfarande har på hagforsarnas mentalitet så jag kallar min vision för ”Patron ur – så att vi inte kan skjuta på framtiden”.

Publicerat i Krönikor, Okategoriserade | Lämna en kommentar

Valet och kvalet.

Politiken borde vara samhällets blodomlopp, men det kräver att hjärtat är med och det är det inte längre. Som tonåring satt jag vid radion och lyssnade på riksdagsdebatterna. Inte för att jag var politiskt intresserad utan för att partiledarna pratade med sådan glädje och stolthet om hur de tillsammans ville styra vårt fina land och det värmde mitt hjärta.

Idag är Sverige inte ett gemenskaparpussel utan en partipolitisk egotripp där målet är att framhäva sig själv och fördöma oliktänkande, alltså samma moral som IS tillämpar. Valresultatet bekräftar att vi människor är olika och utmaningen är att skapa ett samhälle där vi kan leva och utvecklas tillsammans. Finessen med skilda åsikter och idéer är att om vi möter varandra med respekt så ökar kreativiteten. Mångfald är bättre än enfald.

Sen undrar jag hur vi kan ha ett system där ett block ska styra Sverige och resten av riksdagsledamöterna, den s k oppositionen, får en månadslön på 64 500 kronor för att smutskasta och sabotera regeringen? I ett företag hade de fått sparken.

Vad är demokrati egentligen? Är det att respektera väljarnas röster? Ta Sverigedemokraterna som exempel: Hur illa jag än tycker om deras bakgrund och värderingar så är det ju över en miljon medborgare som har röstat på dem, men ändå vägrar alla partier att släppa in dem i demokratin. En konsekvens av sådan mobbning borde vara att de som röstar på SD antingen slipper betala skatt eller också ska rösträtten tas ifrån dem.

Visst tog Hitler livet av 11 miljoner ickearier, men Stalin mördade ju 40 miljoner sovjeter i kommunismens namn så varför får Vänsterpartiet vara med i regeringsbildandet? Vi kanske ska lämna detta bakom oss och se framåt i stället?

Vad gäller röstresultatet kan jag se en parallell med valet då Ian och Bert kom in i riksdagen. Inte för att de var statsmän utan för att politikerföraktet var så stort. Och det är samma nu, många av SD-väljarna är utleda på hur inkompetent och DÖ-trist riksdagen sköts. Tyvärr ville partierna inte inse sina brister 1991 och det är samma strutsmentalitet nu. Sorgligt att de som har ansvar för Sveriges utveckling inte klarar av att förändra sig själva.

Eller ens fattar att de är anställda i samma företag …

Publicerat i Krönikor, Okategoriserade | 1 kommentar