Varför det blev som det blev.

Som samhällsfarlig 70-plussare håller jag mig analogt isolerad. Den sociala stiltjen har fått mig att vända blicken bakåt för att se hur mitt liv har formats och varför det blev som det blev.

Men först en positiv följd av coronan: Äntligen har vi fått en gemenskapande atmosfär här i Sverige, en sorts ”pandemokrati” där tillit är viktigare än att kritisera varandra!

Åter till mitt hittillsa liv. Jag växte upp på Hisingen i Göteborg och väluppfostrades av goa föräldrar. Och om jag visade intresse för nåt så fick jag deras uppmuntran. Bland annat lärde jag mig att läsa väldigt tidigt och som ett resultat av det fick jag hoppa över tredje klass.

Smickrande, förstås, men resten av skoltiden var jag ju ett år barnsligare än mina klasskamrater och det är nog därför jag började dra göteborgsvitsar för att få deras gillande. Tyvärr blev den löjliga humorn en kronisk åkomma som jag fortfarande lider av. Och ja, jag vet att min omgivning lider ännu mer av den än jag.

Eftersom min spalt inte räcker för en total återblick så får det bli några mentala tumregler som jag lever efter:

  • De’ gäller att ha skôj mennas! Många undrar om det finns ett liv efter döden, men det finns ett före som är värt att leva fullt ut.
  • Livets mening är att bli den bästa versionen av mig själv. Alltså att göra så gott jag kan med det jag har, inte sitta och önskedrömma.
  • Som seminerande edutainer har jag alltid med gitarren. Med åren har det blivit 650 självskrivna låtar om mina kunder och min syn på livet. Humor och musik har folk inget försvar emot.
  • Ensam är stark, men fler är starkare. Jag har ställt till med mycket, men alltid tillsammans med andra eldsjälar.
  • Kreativitet kräver struktur så att det blir nåt. Det är härligt att sväva ut i det blå och sedan låta snilleblixtarna mata drömfabriken med skaparkraft.
  • Det är lätt att hitta fel och svårt att hitta rätt. Men om jag gnäller över nåt så måste jag göra nåt åt det, annars håller jag käften.
  • Som optimist ser jag möjligheter hos alla pessimister.
  • Uppmuntran är en bristvara fastän det finns hur mycket som helst. Och gratis. Om nån gör nåt bra och jag inte berömmer den personen så är det som att slå in en present och inte ge bort den. 

Mer eldsjälspyromani, tack!

Det här inlägget postades i Krönikor, Okategoriserade, Tyckeri & Tankställe. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *