Antiknopparna gör oss immuna mot tillväxt.

 ”Släpp ut mig!” ropade mannen som trevade sig runt annonspelaren.

Visst borde han byta perspektiv? När de gamla lösningarna är problemet så blir hinderkramning en dålig strategi. För att komma framåt behöver vi ibland gå åt sidan – när vi går på stan är det en självklarhet. Utveckling är att vi bestämmer målet och tar oss dit, även om vi måste runda en och annan annonspelare.

Industrisamhället upphörde 1957 när den första sputniken skapade förutsättningarna för informationssamhället, men fortfarande är ångmaskinen organisationsmodellen där vi är kuggar i samhällsmaskineriet. Liknelsen är skenfager men likväl en kuggfråga eftersom materialet är levande.

Hierarkier leder till mentala murar, ”vi och dom”. Staten och medborgarna. Arbetsgivarna och arbetstagarna. Makt och fusk. Hur kan någon tro att tillväxt och engagemang kan kontrolleras fram? Att plantor växer för att trädgårdsmästaren tar till brösttoner?

Berlinmuren var sinnebilden av det jag skriver om, den föll för att den sovjetiska byråkratin ledde till social infarkt och totalt sammanbrott. Vågar vi riva våra murar innan de faller över oss? I januari kommer jag tillsammans med DalenSkaparna att ha ett seminarium på Scalateatern som vi kallar ”Arbetsliv & Lust!”. Titeln är en motsägelsefull utmaning och ett alternativ till chefskursen ”Leda till förändring – från tristess till entreprenörskap”.

En indikation på miljön i arbetslivet fick jag på min årliga hälsokontroll. ”Jag mår bra och njuter av livet!” var mitt svar på sköterskans inledande fråga. Då log hon bekymrat och sade att hon inte hört den repliken sedan jag var där förra året. Sedan pratade vi om det faktum att folk inte mår bra. Trots att de har ett jobb, trots välfärd och trygghet. Eller, som läkaren Nils Simonson undrar: ”Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?” Det är för övrigt han som konstaterar att pessimister lever sju år kortare än optimister och förklaringen går bortom hans profession: ”Gud blir väl trött på gnället och tar hem dom!”

Häromkvällen satt jag och pratade med en f d chef som hanterats illa av sin arbetsgivare, blivit utbränd och höll på att återerövra livet: ”Nu skall jag bara göra det som är roligt och ingen skall få bestämma över mig!” – Den repliken räcker gott för att förstå hur kuggar av kött, blod, glädje och ambitioner skall organiseras, nämligen som en organism. Kroppen är ett bra exempel som ständigt läser av sin omgivning (varmt, kallt, tryggt, farligt …) och anpassar verksamheten därefter. ”Chefen” (som har hjärnkoll) litar fullständigt på fot- samt övriga kroppsfolket och avsätter genast resurser för att lösa problemet när vi slår lilltån i sängbenet.

När en hierarkisk organisation avsätter resurser menar den uppsägningar.

Folkhälsans lösning är att vi smittar varandra med en eldsjälspyromanisk ”duefin-influensa”, en positiv taituanda där vi går från ett förfärligt virus till ett härligt vi-rus som befriar oss från de tillväxthämmande ”antiknopparna”. Från vaccination till växplosion!