Varav hjärtat är fullt … men spaltutrymmet är begränsat så jag måste göra ett val och det blir Steve Jobs, mannen som gav oss Mac-datorn, iPhone och iPad. Han gick bort i början av oktober och världen blev en rollmodell fattigare.
Jag skulle kunna skriva om hans visionära förmåga, hans hängivna konsumentfokus och den närmast religiösa stämningen kring produktlanseringarna, men den här krönikan handlar om vad du och jag kan lära oss av en man som dog levande.
Vid tjugo års ålder hoppade han av skolan och startade eget i föräldrarnas garage tillsammans med en kompis. I dag är deras lilla firma, Apple Inc, värderad till 2,2 biljoner kronor (!) och är därmed världens dyraste företag.
Vägen dit har emellertid inte varit någon dans på rosor – vilket märkligt uttryck, man kan ju få taggar i fötterna – bland annat fick han sparken från sitt eget företag 1985. Det skulle kunna knäcka vem som helst, men han förmådde vända motgången till en förklädd välsignelse när han insåg att han blev befriad från framgångens bojor och än en gång fick chansen att njuta av nybörjarens kreativa frihet.
I förra krönikan skrev jag om att vi lätt fastnar i våra egna mönster och snöper vår utvecklingspotential. Vi vill egentligen inte ha förändringar, bara lite omväxling. Steve Jobs tvingades släppa sargen och gav sig glatt ut på hal is.
Nu är han död och har fått sin livsfilosofi bekräftad. Som tonåring läste han nämligen att ”om du lever som om varje dag är den sista så kommer du förr eller senare att få rätt”. Det citatet är en av de främsta anledningarna till hans enorma framgångar. Han följde sitt hjärta, hittade sin passion och gav sig hän. ”Låt inte oljudet från andras tyckanden dränka din egen inre röst”, som han uttryckte det.
Sina sista år levde Steve Jobs med en cancerdiagnos. Det fick honom att fundera över tillvaron och han kom fram till att döden förmodligen är livets bästa uppfinning – det gamla får ge plats för det nya. I förgänglighetens perspektiv är det lätt att göra de verkligt viktiga valen i livet. Kraven på att motsvara andras förväntningar, den sårbara stoltheten och rädslan för att göra bort oss framstår då som ganska futtiga. Vi har ingenting att förlora för vi är redan nakna.
Vilket får mig att tänka på min favorithjälte, Crocodile Dundee. När han är i New York och undrar varför så många där går hos psykolog får han motfrågan om de inte har några problem hemma i Walkabout Creek. ”Jodå, men då berättar vi bara det för Wally och då berättar han det för alla andra och sedan är det inte något problem.” – Problemet är att vi slösar energi på att dölja att vi har problem, fasadupprätthållningen blir viktigare än att göra det som vi innerst inne vet är vår livsuppgift.
Var dig själv, det finns redan så många andra!
Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Livet är en sexuellt överförd åkomma som enligt all statistik leder till döden. Frågan är vad vi gör under den period som jag kallar ”från födsel till gödsel”? Rätt svar är … vårt bästa.
Som Steve Jobs.
Det är ingen riktig kommentar jag kommer med; men fick en association till följande artikel när jag läste dina ord, som jag instämmer till. Steve Jobs kunde inte ha sagt det bättre!
”Will the next generation have a Steve Jobs?” asked Darell Hammond of KaBOOM in the Huffington Post. He continues:
”The forecast isn’t good. In an era of parental paranoia, lawsuit mania, and testing frenzy, we are failing to inspire our children’s curiosity, creativity, and imagination. We are denying them opportunities to tinker, discover, and explore — in short, to play. Jobs played not just as a child but also throughout his adult life. He played to understand how things worked, then he played to invent new things, and then he kept playing to make those things singularly whimsical and ’insanely great’…
”We are raising today’s children in sterile, risk-averse, and highly structured environments. In doing so we are failing to cultivate artists, pioneers, and entrepreneurs, an d instead cultivating a generation of children who can follow the rules in organized sports games, sit for hours in front of screens, and mark bubbles on standardized tests.
”We say we are ’protecting’ our children. We say we’re setting them up to ’succeed.’ Really, we’re doing neither, and we’re letting an entire generation down. The most fitting way to honor Jobs’ legacy? Let our kids outside to play.”