I min julbetraktelse tog jag upp det politiska läget i Sverige och sedan dess har det blivit värre. Jag tänker inte på åsiktsskillnaderna utan på hur partierna fegar ur och grötar ihop sig i ett slags patetisk neutralitetspolitik där man lämnar ”talkover” i stället för att ta matchen.
Situationen liknar valet 1991 när Ian & Bert kom in i riksdagen. Då, liksom nu, var det en missnöjesreaktion på att politiken blivit så trist och avtändande att varje nytt alternativ var välkommet, men detta uppenbara faktum finns tyvärr inte med i politikernas självgoda valanalys. Det hela påminner om Lars Ekborgs monolog: ”Vi hade en skönhetstävling hemma i byn och alla kärringar ställde upp. Ingen vann.”
Riksdagen valde att lägga ned verksamheten eftersom SD inte följde praxis. Ursäkta, men jag visste inte att det politiska idealet är same procedure as last year och att lydnadsprov ingår innan man får vara med och leka. Metabudskapet är detsamma som så många nyanställda möts av: ”Kom som du är och bli som oss!” Men nog är det märkligt att de partier som pratade så illa om varandra plötsligt blev sådana kompisar? Vi har gått från mångfaldig demokrati till enfaldig dumokrati.
Eller också har regeringsförklaringen helt enkelt hämtats ur vår nationalsång: ”Du klonar på minnen från fornstora dar” och ”Jag vet att du är och du blir vad du var”. Vilken härlig vision för Sverige!
Eftersom riksdagen nu är en sandlåda för strutsar så lär det inte bli några debatter värda namnet. Därför borde det räcka med en representant för varje parti som lojalt följer den vänstersocialmoderatiska partipiskan. Lönekostnaderna för våra riksdagsledamöter skulle då kunna reduceras från 350 miljoner kronor per år till 8 diton.
”Jag har ingenting emot delade meningar så länge det är min mening som delas!” Detta diktatoriska uttalande speglar den maktfullkomliga intolerans som gjorde våra invandrare till flyktingar och nu hamnar de alltså i ett land där etablissemanget mobbar oliktänkande.
Ordet ”politik” betyder ju statskonst och att negligera nästan en miljon väljare är på sitt sätt ett demokratiskt konststycke, men jag skulle hellre avlöna kloka och kompetenta statskonstnärer som jag kan lita på: ”Pålitliker”.