När Robinson Crusoe kravlade sig i land på den öde ön var hans första åtgärd förmodligen inte att söka en anställning som kunde ge honom trygghet och försörjning. Nej, hans framtid berodde på det egna förhållningssättet och förmågan att ordna det för sig. Liknelsen är så bra att jag har lånat den av Jonas Frycklund på Svenskt Näringsliv för att inleda ett litet resonemang om vad det innebär att nästan all samhällskraft inriktas på att göra oss medborgare ”anställningsbara”. Och min poäng är att en bra inställning är viktigare än en bra anställning.
Den inlärda hjälplösheten
Varför har vi skapat ett system som går ut på att någon annan skall använda mig när konjunkturen tillåter det och skicka hem mig när jag blir en för stor kostnad? För kostnader är vi, även om chefer på kurs gråtmilt försäkrar att ”personalen är vår bästa resurs”. Hade vi varit det så hade vi naturligtvis bokförts bland de andra resurserna i balansräkningen.
Resultatet blir en ödesdiger beroendeframkallning som leder till att människor ser sig själva som offer snarare än en anledning: ”Det är arbetsgivarens ansvar!” – ”Det är samhällets ansvar!” – ”Skyll inte på mej!”
Detta kallas för ”den inlärda hjälplösheten” och genomsyrar ung som gammal på alla nivåer i samhället. Till och med näringslivets toppar vägrar att ta ansvar för sina fantasilöner utan ”skyller” dem på styrelsen.
Vill vi verkligen ha entreprenörer?
Så har det varit hittills. Men nu skall det gubevars införas ”entreprenörskap” överallt och runtom. Man kan till och med få akademiska poäng i det. Tillåt mig smila en smula, för hur skulle samhället se ut om folk började ta initiativ? Ordning och reda är mycket angelägnare än liv och lust!
Att leda entreprenörer är ungefär lika lätt som att valla katter. Eller, för att ta ett vanligare exempel, fråga småbarnsföräldrar hur det är att ha nyfikna, påhittiga, handlingskraftiga och påstridiga individer i organisationen.
Vi föds alltså som entreprenörer, men sedan börjar processen som skall säkerställa att det går att ha oss i möblerade rum: Uppfostran, utbildning, jantelagar. Den goda nyheten är att även om ”systemet” gör vad det kan för att hålla oss på mattan så finns livslusten och kreativiteten kvar längst därinne bakom polityr och dålig självkänsla.
Det leder till en fundering om pedagogiken när det gäller att ”lära ut” entreprenörskap: Varför skall vi lära oss något vi redan kan? Metoden att locka fram ansvarsfulla medborgare borde snarare likna den som används för att hälpa f d medlemmar i sekter, dvs debriefing. Ta bort hindren och släpp krånglarna loss! Och hur gör man det? Hur lär man sig att inte kunna cykla?
Låt mig vara tydlig: Det är helt OK att vara inlärt hjälplös de första åren av sitt liv och kräva att omgivningen skall ta hand om mig. Men gradvis måste jag få utrymmet och kravet på mig att ändra mina attityder till att ta ansvar för min egen tillvaro. Tyvärr lever de flesta människor hela sitt liv som inlärt hjälplösa. Ironiskt nog får de rätt i slutändan, för att bli gammal innebär att vi likt det lilla barnet återigen måste förlita oss på andras välvilja.
Men det är alltså de där 60-70 åren i mitten som jag talar om. Och som vi borde göra något åt.
Den anpassade Robinson Crusoe
Innan jag avslutar resonemanget skulle jag vilja komplettera den inledande liknelsen med Robinson Crusoe. Jag tänker mig att ett svenskt skepp så småningom upptäcker herr Crusoes belägenhet och medföljande myndighetsrepresentanter granskar verksamheten på ett korrekt sätt. Första frågan är om han har byggnadslov. Och eftersom han har en anställd så har han arbetsgivaransvar. Har Fredag tillgång till dusch och semesterersättning? Om det finns en Fredag så kan man misstänka att det finns både en Måndag och en Tisdag, kanske rent av sju anställda. Brist på F-skattsedel och flera års ackumulerade arbetsgivaravgifter leder till näringsförbud och vid hemkomsten till Sverige sätts han omedelbart i åtgärd hos arbetsförmedlingen med målet att göra honom anställningsbar.
Rätt skall vara rätt. Därav följer att fel skall vara fel.
Och det är det.