Dags att uppgradera till eldsjälsdemokrati?

I juni 2008 sammanfattade vi Republiken Klarälvdaln’s fascinerande sannsaga och konstaterar att den fått ett lyckligt slut. Vi startade vår ideella förening 1991 för att vi inte ville vänta längre på Nånannan, denna efterfrågade agent i den inlärda hjälplöshetens tjänst. I stället gjorde vi så gott vi kunde för att skapa våra egna levnadsvillkor.

Och tänk vad vi kunde! BolagsBolaget och Nygård i Ekshärad är två omtalade exempel, men därutöver ställde vi till med så mycket gott att vi blev ”Sveriges bästa landsbygdsprojekt”. Och ändå, vår viktigaste insats var nog att gå före och visa att kreativa krafter som samverkar på stôllitt allvar kan åstadkomma stordåd.

Vår arbetsform – ”eldsjälsdemokrati” – ledde till snabba och konkreta resultat. Den bygger på en gemenskapad vision med mål och värderingar så att vi sedan, med hängivenhet och varandra påhejandes, kan förverkliga våra drömmar. Eldsjäl söker eldskäl.

Denna republikanska upptäcktsresa har fått mig att fundera över vår svenska demokrati. Har vi någon gemensam vision? Någon medborgarentusiasm?

Churchill menade att demokratin är det minst dåliga statsskicket. Så varför skapar vi inte ett bättre? Hur klokt är det att avlöna 349 personer för att de skall framföra partiets förutfattade meningar? Otänkbar replik i riksdagsdebatten: ”Tack för inlägget, vi kommer nu att byta ståndpunkt!” Vi fördömer apartheid men låter ett sådant system styra landet. Fel färg = fel åsikt = diskriminerad. Efter FRA-omröstningen räcker det med en representant för varje parti, pengar att spara.

Låt oss jämföra samhällets värderingar med familjens. Var fjärde år vinner något av blocken, kvittar vilket. Det andra blocket går då ”i opposition” i stället för att hjälpa till. Tänk dig en familj med mamma, pappa, dotter, son. De skall på semester och tjejerna vill till Gröna Lund, grabbarna till Liseberg. Efter en lång debatt blir det Stockholm. De som inte fick som de ville skall nu gnälla, protestera och på alla sätt visa sitt missnöje. Hur kul vore den resan?

Poängen i exemplet är att vi tycker att familjens sammanhållning är viktig, men inte vårt eget lands. Varför organiserar vi för motsättningar när vi skall leva tillsammans? Demokratins grundtankar är förträffliga, nämligen att bygga infrastrukturer och lojalt fördela frukterna av vårt arbete så att alla i samhället får en chans till ett gott liv. Några av oss utsågs att ta hand om den uppgiften så att resten kunde fortsätta att skapa nya resurser. Men någonstans gick det snett och i dag är Staten inte ”vi” utan ”dom”, en främmande makt som dessutom tenderar att se sina finansiärer som ett besvär och en kostnad.

Till försvar för det politiska systemet vill jag säga att vi ställer orimliga krav på våra folkvalda och deras tjänstemän, till exempel när det gäller sysselsättningen. Det är vi medborgare som är motorn i samhället och ”dom” som styr. Enligt min åklagare (bilreparatör) är det meningslöst att slå på ratten om motorn hackar.

Erk du! Maja du! Hur ska vi ha’t?