Dags för certifierade uppmuntrare?

För ett tag sedan ringde en annonsförsäljerska. Hon var inte som de vanliga telefonkrängarna så det slutade med att jag prutade och beställde. När jag mäjlade bekräftelsen passade jag på att skriva några rader om varför hon fick ordern – att hon var påläst om BolagsBolaget, entusiastisk och professionell samtidigt som hon bjöd på sig själv. Efter en stund ringde hon och tackade för de vänliga orden med lite darr på rösten: ”Jag är 20 år och du är den förste som säger att jag är bra!”

Uppmuntran är en av våra största bristvaror trots att tillgången är obegränsad. Det som är några nedslag på tangentbordet för mig blir en stor dag i livet för någon annan.

Gnäll och kritik är mycket vanligare så ”tristvaror” finns det gott om.

På nittiotalet skrev en kvällstidning att Hagfors var tråkigast i landet. Det var säkert ett orättvist betyg, men jag fick en idé baserad på ”nedmuntran”: Lansera Hagfors som ”Sveriges sämsta kommun”! Vad skulle hända? Stor medial uppmärksamhet, nyfikna som kommer för att kolla, Hagfors hamnar på kartan. Nästa steg vore att utlysa en tävling om vilken kommun som faktiskt är sämst. – När jag drog min idé på en träff med värmländska eldsjälar ropade en kvinna från bakre raden: ”Nej du, Filipstad är sämst!” Så tävlingen är tydligen i gång, åtminstone juryn.

När Svenskt Näringsliv ordnade ett möte med en sakkunnig från Näringsdepartementet berättade hon stolt om allt som regeringen tänkte göra för näringslivet. Till slut sa Tony Michaelsen det vi alla tyckte: ”Låt oss företagare ta hand om entreprenörskapet och tillväxten!” – ”Men vad ska vi göra då?”, undrade hon lite förtvivlat. Det förlösande svaret blev: ”Gör vågen!”

Politikerna fattar inte vad vi i näringslivet håller på med. De förstår inte hur kul det är att driva företag, de har fått för sig att det är besvärligt och agerar därefter.

I min värld utövas den bästa näringslivspolitiken i vardagen när du går fram till någon i kassakön och säger: ”Hej, vi känner inte varandra, men jag har förstått att du är företagare här på orten. Jag ville bara säga tack!” Enkelt, billigt och förmodligen lika uppmuntrande som för annonstjejen jag berättade om i början.

Vårt språkbruk intresserar mig eftersom det speglar hur vi tänker. När någon gör något bra så säger vi att ”Det var inte dåligt!” Och om någon gör något jättejättebra: ”Det var verkligen inte dåligt!” – Berömmet sitter långt inne.

Uppmuntran på engelska heter ”encouragement”. Det betyder att ingjuta mod i någon, ge sitt moraliska stöd. Vilket bra ord!

Kan man förresten säga “Länge leve pessimismen!”? Det förutsätter ju viss optimism …

Till sist några ord om LivsVerkene, en härlig norsk eldsjälsallians som jag har nöjet och privilegiet att vara med i. Vi ”oppmuntringssertifiserer” företag och organisationer. Oslo kommun och statliga NAV är två av kunderna. Fattar du?! De utbildar alltså medarbetare som ser till att arbetsklimatet präglas av omtänksamhet och uppmuntran.

När skrivs kravet på uppmuntran in i de svenska arbetsmiljöavtalen?

Det här inlägget postades i Krönikor. Bokmärk permalänken.

3 svar på Dags för certifierade uppmuntrare?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *