För ett tag sedan blev jag inbjuden till Bushuset i Ekshärad, en mysig och välskött förskola som drivs av ett föräldrakooperativ. Att träffa styrelsen och personalen där var en hjärtevärmande upplevelse och för mig är Bushuset den ideala modellen för hur vi ska ta hand om våra små. Att skaffa barn är ett stort och ständigt ansvar och visst behöver vi hjälp med barnomsorgen för att få familjelivet att fungera, men samtidigt är det värdefullt att engagera sig i sitt barns vardag.
Jag återkommer till denna ekshärliga sannsaga, men som vanligt far mina tankar iväg och jag får bilder av hur vi alla blir mer delaktiga i vår lokala välfärd och tillväxt på olika sätt. I stället för att var och en sköter sig själv och … ja, du kan fortsättningen … så skulle jag vilja att vi tillsammans tar mer ansvar för hur vi har det.
I vårt rika och bortskämda land frodas tyvärr nånannanismen. I stället för att engagera oss betalar vi skatter och avgifter och låter nånannan ta ansvaret. Det kan tyckas vara en praktisk lösning, men i det långa loppet gör det oss både bekväma och passiva.
Vår sociala fostran börjar tidigt. I skolan ska vi respektera vuxenvärlden och lära oss att det alltid finns en auktoritet som har det rätta svaret. Målet är att göra oss anställningsbara, alltså till kunniga, skötsamma och lydiga löntagare. Egna idéer och ifrågasättanden ger inga bra betyg. Denna enkelspåriga samhällsordning leder till vad jag kallar ”inlärd hjälplöshet”.
Men tillbaka till den inspirationskälla som fick i gång mina utsvävningar om samhällsutvecklingen. Bushuset fungerar i princip som en kommunal förskola, men skillnaden är att föräldrarna jobbar ideellt i verksamheten och det minskar driftskostnaderna. Eftersom Bushuset är en fristående ekonomisk förening så slipper kommunen dessutom arbetsgivaransvaret för både personal och verksamhet. Summa summarum så är Bushuset en bättre affär för kommunen eftersom här skapas en högre social kvalitet för färre antal kronor. Men framför allt är det ett bra alternativ för dem som det ytterst handlar om, alltså barnen.
För mig är Bushuset en intressant tankemodell för hur vi kan utveckla lokalsamhället genom att gemenskapa vår tillvaro. Vad tycker du?