Vad kommer efter politiken?

Jag läste med intresse NWT:s ledare som utmanar Gustav Fridolins vision om att fler borde engagera sig i politiken. Och nog är det ett ledarstick som sticker, repliken från arvikapolitikern tyder på det. Men dessa rader är inte ett debattinlägg eftersom ”debattera” betyder att slå på varandra, jag skulle vilja sätta in politiken i ett sammanhang som kan få oss att stanna upp och fundera över hur vi gemenskapar våra levnadsförhållanden och om det finns anledning att bli bättre på det.

En fisk tänker förmodligen inte på att den är en fisk förrän den blir uppdragen på land. Vi är så vana vid vårt politiska system att vi tar det för givet och under den senaste tiden har vi dessutom matats med tragiska bilder från olika diktaturer som befäst vår tacksamhet över att vi bor i en demokrati. Och vi har det verkligen bra! Men alla världsbilder har ett bäst-före-datum och det vore klokt om vi vågade tänka nytt innan det blir sämre.

Jag har valt att leva mitt liv som företagare därför att jag har ett stort behov av frihet och ansvar inklusive ett självpåtaget krav att få göra mitt bästa utan snäva begränsningar. Bejaka livet, om du så vill. För vi är faktiskt genetiskt programmerade att skapa vår försörjning av egen kraft. I flock. – Ensam är stark, men två är starkare om vi låter varandra vara det.

För inte så länge sedan bestämde vi oss för att en del av industrisamhällets överskott skulle gå till det gemensamma bästa och det är en god tanke. I dag är vi ungefär 10% av befolkningen som finansierar 100% av befolkningen och det finge gärna vara fler som genererar välfärden, men principen är som sagt bra. Det jag blir bekymrad över är att det politiska systemet har tagit över mer och mer av ansvaret för hur vi har det och att vi medborgare låter detta ske av lättja och uppgivenhet. Vi väljer att bli inlärt hjälplösa och skyller hellre på ”systemet” än att vi själva samlar våra kreativa krafter och tar ansvar för samhällsutvecklingen. 

När jag frågar min åklagare, det vill säga min bilreparatör, så säger han att det inte hjälper att sparka på ratten när motorn hackar. Men det är precis vad vi gör i Sverige – allt är politikernas fel och jag menar att det är vi medborgare som skall vara drivkraften medan de styrande förvaltar resurserna så som vi sponsorer har bestämt. Och vi kan inte kräva mer välfärd än vi själva producerar.

Vid sidan av mitt företagande har jag ägnat bortemot tjugotusen ideella timmar åt att motverka nånannanismen så att vi i Värmland och här i hembygden skall få det bättre och tänk så roligt och meningsfullt det är att skapa levnadsvillkoren tillsammans! Vilken bjärt kontrast det är mot det politiska apartheidsystemet där fel färg automatiskt har fel åsikt. Och där majoriteten får förtroendet att bestämma medan resten går i opposition och vägrar acceptera valresultatet. 

Det som borde vara ett gemensamt livskvalitetsprojekt har blivit ett kallt krig, en ineffektiv laguppställning som består av motparter och vi behöver helt enkelt förbättra relationerna med oss själva. Churchill menade att demokratin är det minst dåliga statsskicket, men när jag frågar politiker om det pågår någon förnyelse värd namnet så tittar de bara oförstående på mig. Likt omedvetna fiskar simmar de helst i kända vatten.

Om ditt enda verktyg är en hammare så blir alla problem en spik. Om du är politiker så blir dina lösningar politiska. Är du människa så blir de mänskliga.

Som sagt, jag har inte någon färdig lösning och hoppas fler inser att de inte heller har det så att vi kan börja förbättringen tillsammans. Och visst inser jag att mitt ifrågasättande av den heliga politiken är som att svära i kyrkan, men ”fan” kan även betyda supporter …