Det svenska felfärdssamhället.

För ett tag sedan lyssnade jag på Nils Karlson från tankesmedjan Ratio som har studerat den svenska arbetsmarknadsmodellen. Intressant, inte minst utifrån mina iakttagelser att etablerade system tycks vara de sista som inser att de behöver förändras.

Till exempel: Två parter, arbetsgivare och arbetstagare, var en bra modell under industrisamhällets era. Men det var då det, dagens arbetsmarknad har helt andra utgångspunkter och ingångsvärden.

Globaliseringen, EG-anpassningar och ungdomars fackliga ointresse borde räcka för att stämma till eftertanke. Vem tror att Sveriges bästa laguppställning i det läget är två motparter som ställer krav på varandra? Vi är en ankdamm i ett stormigt världshav.

Oförutsägbarhet går inte att planera, taktiken blir då att parera. Det betyder att många ser och ger signaler som underlättar snabba beslut. Vår kropp är en bra modell för en fungerande organisation, det jag kallar en organism. Slår jag i lilltån går det larm till huvudkontoret som omedelbart skickar lämpliga resurser. Är det varmt börjar jag svettas – i vårt motpartsstyrda land hade jag dött av värmeslag innan alla instanser förhandlat färdigt om hur problemet skall lösas.

Åter till Nils Karlsons forskning. Han ser fyra scenarier för den svenska modellen: Omreglering, avreglering, modernisering och sönderfall.

Modernisering av en utgången modell vore lika meningslöst som att spraya höstlöven gröna och tejpa upp dem på träden igen för att undvika vintern.

Nej, personligen hoppas jag på sönderfallet. Inte för att jag gillar ”krisfest med nödvin”, utan för att stora systems enda utvecklingsstrategi är att överleva sig själva. Ingenting görs förrän botten är nådd. Vi behöver alltså effektiva managementtekniker som kör Sverige i bôtt fortare så att vi kan börja bli en dynamisk organism!

När Metall nu går med på att sänka lönerna är det ett sundhetstecken på att systemet krackelerar. De får förödande kritik av sina fackliga relikkramarkamrater som menar att ingångna avtal skall gälla. Sagt är sagt … i det här fallet uppsagt. I samma planekonomiska anda kan väl facken ställa krav på kunderna att de köper mer?

Jag hoppas regeringen får modet att trotsa terrorbalansen på arbetsmarknaden och ser till att de människofientliga a-kassereglerna förändras: I dag skall man antingen vara heltidsanställd eller heltidsarbetslös, den som får erbjudande om deltidsjobb tvingas tacka nej. Och något måste göras åt den utvecklingshämmande lagen om anställningsskydd som får människor att stanna kvar på jobb där de vantrivs tills de sjukskriver sig på grund av fastbrändhet. – Välfärd är tillväxt med goda skördar, detta är felfärd.

Tips från en som aldrig varit med i någon a-kassa: Inställningstrygghet är viktigare än anställningstrygghet. Rätt inställning kan ingen ta ifrån dig.

Industrisamhället är historia. ”Mest prylar när du dör” gäller inte längre. Motparter skapar inga rikedomar. Men hav tröst, du är din egen lösning! Att vara rik är inte att äga mycket, det är att sakna lite.

Det här inlägget postades i Krönikor. Bokmärk permalänken.

13 svar på Det svenska felfärdssamhället.

  1. Pingback: Inställningstrygghet, inte anställningstrygghet | Disruptive - En blogg om entreprenörskap, riskkapital och webb 2.0

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *