“Kan själv!”

Människan är skapt för överlevnad. Utom möjligen den fogliga underart som föds upp i Sveriges fyrkantiga skyddshägn, för här är staket och struktur viktigare än livet. Det pratas visserligen mycket om entreprenörskap, men det är inte så sant som det är sagt utan först när det är gjort.

När vi som små upptäcker vår genetiska da Vinci-kod och avslöjar den för världen så är det ett magisk moment i utvecklingen: ”Kan själv!” Ofta kunde kanske ungens tajming vara bättre i förhållande till vuxenvärldens pressade tidsplan, men icke desto mindre är detta ett avgörande ögonblick för barnets självbild som kräver en kärleksfull känsla för feeling hos omgivningen.

Några decennier senare kommer samma unge in på Arbetsförmedlingen i Karlstad. Hon har ett kvalificerat arbetsliv i sitt CV, senast var hon chef för en verksamhet som lades ned ”av EU-tekniska skäl”. Glad i hågen meddelar hon att ”Jag är här nu, men jag har flera kunder på gång och tänker starta eget och här är min affärsplan. Kan själv!” – ”Nej, du, så enkelt är det inte, vi har rutiner för sånt här och just nu är det ett par månaders väntetid. I sinom tid kommer vi att skicka ditt ärende till Stockholm där det bestäms om du skall få starta eget eller inte.”

Detta hände nyligen en av mina bästa vänner. Hon gick in på AF med entusiasm och kom ut moloken. Naturligtvis kommer hon att överleva denna förmätna formalism och skapa sitt företag, men hur slår en sådan attityd mot människor som ser egenföretagandet som en sista arbetsmarknadsutväg? – Dessutom, visar det sig, hade hon bott i det företagsvänliga Kristinehamn så hade hon fått ett helt annat bemötande av AF.

I Värmland finns mer än femtio olika organisationer som hjälper folk att starta eget. I en enkät anser samtliga att det inte behövs så många, men det är aldrig den tillfrågade aktören som skall bort.

Låt mig ta NyföretagarCentrum som exempel. Deras uppgift är att ge råd om hur man skapar sin egen försörjning i näringslivet. I höstas klagade de över att de saknade sponsorer (Vad det nu kan komma sig?) och lyckades gnälla till sig lite pengar. Men varför lever de inte sitt eget budskap? Företagare är definitionsmässigt sådana som först gör nytta och sedan tar betalt, de finansieras av nöjda kunder. När NC kräver pengar av samhället för sin verksamhet är de bidragstagare och har därmed ingen trovärdighet som företagsrådgivare.

Att jämföra med BolagsBolaget. Vi har samma syften som alla dessa rådgivare, men går in med ett helt annat engagemang eftersom vi är beredda att ta arbetsgivaransvar för den som vill skapa sin egen försörjning. De A4-formatterade trygghetsnarkomanernas blankettraseri är helt obegripligt – för oss är varje självanställd en livs levande affärsidé som omedelbums skall ut på marknaden och pröva sina vingar!

Den svenska antiprenörsmodellen får mig att tänka på ett citat av Franz Kafka: ”En bur gick ut för att finna en fågel.”

Och kanske borde vi i vår inlärda hjälplöshet kalla jorden för ”Tell Us”? Men fråga inte mig!