Dagen då min verklighet blev en dogmatisk utopi.

Min enkla syn på entreprenörskap och tillväxt är att det är vi medborgare som är motorn och att vi hyr in politiker och tjänstemän till att fördela näringslivets skördar. Vi ansvarar för farthållningen och de styr – om motorn hackar är det ingen idé att sparka på ratten.

Därför var det en fröjd att vara med på Landsbygdsriksdagen i Sunne och få seminera eldsjälar som tror på ett liv i avlärd hjälplöshet bortom asfalten. Riktiga människor som inser att storstaden är en social glesbygd medan landsbygden är en mental tätort. Själv bor jag på Ängåsen och njuter av att få vara Bengt Gustavsson i ett sammanhang som jag både förstår och kan påverka.

En avtändande motbild fick jag i vänsterpartiets monter när vi pratade samhällsutveckling. Jag tog bland annat upp att vi i BolagsBolaget från början bestämde oss för att tro gott om folk för att våga anställa dem. Likaså vårt trendbrott som arbetsgivare när vi låter våra arbetstagare behålla 88% av det de dragit in, en siffra som facket inte ens vågar drömma om! Och att vi ser vår personal som resurser, inte som kostnader. Allt detta är jag stolt över för det krävs mod att gå från nytänkande till nygörande!

Men i stället för att betrakta oss som proletärvänliga pionjärer menar vänstern att BolagsBolaget är en utopi och ett utslag av dogmatism. Och att basera ett samhälle på tillit är otänkbart.

Men hur kan en verksamhet som varit i gång i elva år kallas för ”utopi” (ouppnåeligt ideal) och min beskrivning av vårt ledarskap för ”dogmatism” (kunskap utan teoretiska belägg)? Svar: Om världsbilden är 150 år gammal. – Tacka vet jag bröderna Marx!

Det påminner om akademikerns analys: ”BolagsBolaget fungerar säkert i praktiken, men det skulle aldrig fungera i teorin.”

Ur ett människmentperspektiv får jag inte ihop det. Kollektivet är allt, individen ingenting. Näringslivet bygger på terrorbalans, välfärd är en rättighet man kräver vare sig det finns pengar eller inte. Vi företagare skall bara hålla tyst och fortsätta att producera skatt, ungefär som morsan som förväntas laga mat, städa, tvätta och fylla kylskåpet för sina otacksamma tonåringar.

När Papperstigern nyligen strejkade för att skaffa sig mer än andra föreslog jag att de skulle få vad de begärde, rakt av. ”Men då skulle ju industrin gå i konkurs!” – ”Ja, just det.” Sanning och konsekvens.

Det här är inte ett politiskt debattinlägg för jag är lika kritisk mot det borgerliga blocket. Visserligen inser de att ett starkt kollektiv består av starka individer, men de är handlingsförlamade av sin rädsla för vad motparten kan ställa till med om de genomför det självklara. Terrorbalans. De tillväxtfientliga a-kassereglerna är ett sorgligt exempel, varje vitarbetad timma är ett tillskott i allas kassor.

Att genomföra förändringar kräver mod och visioner. Det är kanske dags för en Landsbygdsriskdag?

Till sist: Det finns två sorters människor – de som gör något och de som tar åt sig äran. Se till att du tillhör den första gruppen för där är konkurrensen inte så stor.

Det här inlägget postades i Krönikor. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *