Hur dum får man egentligen vara?

Den här krönikan är en hyllning till vår fantastiske paralympier Anders Olsson och alla andra som inte förstår sina begränsningar. Att simma 28 mil genom Värmland är helt bort i stôll – även för oss som kan använda hela kroppen.

Ändå gjorde han det. En stor prestation, men jag undrar om han fattar att han samtidigt ställde till det för oss andra? Nu måste ju vi ifrågasätta våra egna begränsningar. Skulle vi egentligen kunna uträtta cirka 328% mer än vi gitter? Dessutom jämfört med en som inte ens har benstyrka nog att få ändan ur vagnen … Nä, du Anders, du skulle ha tagit ditt sociala ansvar och helt enkelt låtit bli – då hade vi kunnat lunka på som vanligt utan gnagande skuldkänslor över att vi inte gör så gott vi kan.

Varför håller Järnmannen på som han gör? Han kunde ju ha suttit i sin rullstol och fått gratis morfin av Landstinget, men i stället säger han att ”Jag är inte handikappad, bara hjulbent”.

För denna livsbejakande ordlek tilldelade jag Anders ”Göteborgarnas hedersdiplom” när vi i DalenSkaparna var med och hyllade honom i Ambjörby i somras. Femhundra personer var där, en underbar folkfest! Och dagen till ära tillägnade vi honom en nyskriven låt som han bad oss spela in, så nu ligger den som en musikvideo på YouTube, klicka på den här länken om du vill kolla.

”Den som säger att något inte går att göra skall inte avbryta den som håller på att göra det,” menar ett kinesiskt ordspråk. Visst är det märkligt att folk som aldrig har uträttat något är så snabba med att påtala andras begränsningar?!

Lägg därtill vår jantelaglydiga trosbekännelse av Nånannanismen som gör att vi kan se andra som genier och hjältar, men inte oss själva. Varför skall det vara så svårt att uppskatta sig? Så här får du min antijantelag: ”Du ska inte tro att du är nåt, sånt ska du veta!”

En vers i vår hyllningssång till Anders Olsson börjar så här: ”Att simma från Långflon till Karlstad, hur dum får man strängt taget bli? Funktionsnedsatt, i svinkallt vatten, du ligger verkligen i!” Häromdagen blev jag ombedd att precisera hur dum man egentligen får vara och svaret är givet: ”Tillräckligt dum för att lyckas!” Därmed inte sagt att man flyter bättre för att man är korkad 🙂

Det här inlägget postades i Krönikor. Bokmärk permalänken.

2 svar på Hur dum får man egentligen vara?

  1. Rikard Ohlin skriver:

    HaHa tack för en som vanligt underbart fin krönika nu längtar jag bara att få
    ditt julbrev
    Rikard i Sillerud
    som förhoppningsvis är tillräckligt korkad

  2. Bengt skriver:

    Kul att du gillade krönikan, Rikard, julbrevet är under betänkande och beskrivande. Sedan finns det en logisk tröst för dem som säger “Så dum jag är!” nämligen att då är de inte det för den som faktiskt är dum i huvet har ju inte den insikten 🙂 Så det så. – Hälsar Bengt

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *