Efter 45 år som entreprenör och eldsjälspyroman konstaterar jag att samhället är ensidigt inriktat på ordning och reda. Inget fel i sig, men det innebär att all utveckling måste hålla sig innanför regelsystemets ramar. Det är därför som ordet ”entreprenör” rimmar på ”stör”.
De offentligt anställda kan vi alltså räkna bort så då faller lotten på oss andra att gemenskapa ett samhälle som utvecklas på ett kreativt och klokt sätt. Annars kommer det nämligen inte att hända av uppenbara skäl:
- Som små uppfostras vi till generationskopior, det är därför ordet ”släktdrag” finns. ”Kan du inte vara som andra?” är våra välmenande curlingföräldrars uppmaning för att vi skall slippa bli mobbade.
- I skolan matas vi med färdigtänkta tankar, så kallade kunskaper, men kompetensen tränas inte alls. För mig är kompetens när inhämtad kunskap kultiveras av min kreativitet och förlossas av mitt entreprenörskap.
- På universitetet blir det än värre, fakta och vetenskap är alltings rättesnöre och Den Enda Sanningen. Utom för nobelpristagaren i fysik, Niels Bohr, som sade till en av sina studenter: ”Snälla människa, ni tänker ju inte, ni är bara logisk!”
- På våra arbetsplatser råder ofta ett hierarkiskt kontrollbehov som premierar den som sköter sig, inte den som sticker ut sin kreativa haka. Och nyanställda skall snarast möjligt inordnas i den rådande organisationskulturen.
- Som om detta icke vore nog så tar Jantelagen över där Svea Rikes dito slutar. Jante är Sveriges mest efterlevda lag.
Sammantaget har vi skapat en samhällskultur som producerar vad jag kallar ”inlärd hjälplöshet” och ”nånannanism”, det vill säga auktoritetsbundna och resignerade medborgare som hellre kräver och gnäller än tar initiativ till förändringar.
”Kan själv!” konstaterar vi i tidig ålder innan vi ger upp inför vuxenvärldens principfasta övermakt. Men att vara vuxen på riktigt är för mig att inse vem jag är och ta fullt ansvar för mina tankar, känslor och handlingar med målet att bli den bästa versionen av mig själv. Därför finns det inte så många vuxna personer här i Sverige annat än till ålder och kroppsvikt …
Så, vad säger du? Skall vi låta andra administrera våra liv eller skall vi bli vuxna genom att växa tillsammans?
Mycket intressanta tankar om den kultur som får största delen av människorna i vårt land att tänka och agera utan att utmana. Jag kan tillägga att det här är ett fenomen som inte bara finns i Sverige, utan även i flera andra länder. På till exempel Nya Zeeland pratar man om”tall poppy syndrome” som bygger på samma principer som Jante-lagen. Kan det vara så att samhällen i olika delar av världen har utvecklat liknande kulturer? Kan det till och med varit en förutsättning i historien för att samhällen ska kunnat utvecklats, eller kontrollerats?
Tack för inlägget, Erik, jag tror du har rätt i det att vi måste ha vissa strukturer och gemenskapade värderingar för att kunna leva ett gott liv tillsammans. Utmaningen blir sedan att hålla det livet levande, att förstå att förutsättningarna förändras och ta konsekvenserna av det. Tyvärr är det alltid några av oss som kliver fram som chefer snarare än som ledare och cementerar läget, bland annat genom att låta den egna makten korrumpera sig själva och betrakta sig som något slags elit med monopol på Sanningen. All så kallad utveckling måste fortsättningsvis hålla sig innanför deras ramar. Men det finns hopp för, som någon konstaterade: ”Hade stenåldersbarnen lytt sina föräldrar så hade vi fortfarande bott i grottor.”
Och skall jag var ärlig så är vi väl byråkrater lite till mans (och kvinns … eller heter det ”hens” nuförtiden?) för det är banne mig inte lätt att göra sig av med sina ingrodda tanke- och handlingsmönster. Så fort jag vill förändra mig så kommer de alltid tillbaka och försöker behålla makten. För att ta ett exempel från de trakter du nämner så gillar jag den symboliska jämförelsen med aboriginen som hade täljt sig en ny bumerang och stod inför ett delikat problem: Hur kastar man bort den gamla?
Och tack för ”the tall poppy syndrome”, det hade jag inte hört talas om. Jag googlade förstås och det blev en väldigt intressant stund vid skärmen – you made my day! Drog mig till minnes en ännu äldre variant, nämligen från bibelns Markusevangelium, kapitel 6: Jesus återvände till sin födelsestad efter att ha uträttat underverk, men det hade han ingenting för – jantelagen fanns redan då. Det var då han myntade uttrycket om att bli profet i sin egen stad: “En profet är icke föraktad utom i sin fädernestad och bland sina fränder och i sitt eget hus.”
Ja, det blev ett långt svar, Erik, men varav hjärtat är fullt …