Livets mening, varsågod!

Chansen för att det skulle bli du eller jag var löjligt liten och ändå vann vi vår första simtävling. Men inte för att vi var snabbast – sprintspermierna missar nämligen entrén – så hur gick det till? Eftersom Naturen i sin välorganiserade visdom knappast jobbar slumpmässigt så får vi väl anta att du och jag, i befruktningsögonblicket, bedömdes vara bäst lämpade att föra mänskligheten vidare. En hisnande tanke, eller hur?

Vår tid på jorden har alltså ett högre syfte och vi är alla utvalda. Och antingen tar vi vårt ansvar eller också gör vi Livet till en egotrippad transportsträcka från födsel till gödsel.

Efter generationers grubblande över Livets Mening föreslår jag följande formulering: ”Att bli den bästa versionen av mig själv”. Dock med tillägget ”i symbios med andra” så att tillvaron inte blir någon idiotisk idoltävling. Vi skall helt enkelt göra så gott vi kan av de förutsättningar vi har och hjälpa varandra att lyckas. Gemenskapa oss.

Vilket underbart samhälle vi skulle få! Alla med utanförskapande diagnoser och bokstavskombinationer skulle bli fullvärdiga medborgare för även de kan ju göra sitt bästa. Att inte vara som andra skulle bli naturligt.

För några år sedan anställde vi en arbetslös tjej i Edebäcks Bygdegård och det praktiska ordnades vid ett möte på Arbetsförmedlingen. När allt var klart sade arbetsförmedlaren: ”Du, Bengt, jag glömde berätta om hennes funktionsnedsättningar!” – ”Tack, det behövs inte, vi är bara intresserade av hennes funktionsuppsättningar.”

En som lever det budskapet är vår egen Anders Olsson som nu har genomfört Superklassikern på drygt 21 timmar. Vilken bedrift! 30 mil cykel, 9 mil rullstol och 3 kilometer simning, allt under samma dygn. Snacka om att använda sina funktionsuppsättningar …

Att bli den bästa versionen av dig själv är att successivt ersätta din nuvarande version med en ny. Ja, jag vet att förändringar är skitjobbiga, det är plågsamt att göra sig av med sina inrotade tanke- och känslomönster. Ungefär som aboriginen som hade täljt sig en ny bumerang och ställdes inför ett brydsamt problem: Hur kastar man bort den gamla?

Är det någon mer än jag som vill ha ett samhälle utan jantelagar, pessimism och mental förstoppning?

Publicerat i Krönikor | Lämna en kommentar

Företag utan gränser

Den här krönikan publicerades på Svenskt Näringslivs hemsida den 28 maj 2015. Klicka här om du vill se den där.

Först hade jag tänkt skriva om den nyligen höjda arbetsgivaravgiften för unga, men det hade ju bara blivit en liten notis eftersom logiken är så självklar: Om kostnaderna ökar så har man råd med mindre. Jag har en son med Down’s syndrom och han har inga problem med att förstå det resonemanget. Tyvärr nådde regeringen inte upp till hans intelligensnivå.

Sedan kan man naturligtvis fundera över varför vi arbetsgivare över huvud taget skall betala en avgift om vi gör en insats för att minska ungdomsarbetslösheten? Ungefär som att skicka en räkning till snickaren för att han byggde altanen.

I denna krönika behåller jag dock mitt fokus på ungdomarna och föreslår en kulturevolution som jag kallar för ”Företag utan gränser”. Det fina med evolutioner, i motsats till revolutioner, är att ingen behöver tappa vare sig huvud eller ansikte utan att alla kan vara med och bidra till lösningen. Efter sekler av stelnad struktur är det dags att modernisera näringslivet …

Industrisamhällets hjärngrepp
1765 förbättrade James Watt ångmaskinens verkningsgrad och därmed inleddes industrisamhället. Sedan decennier lever vi i ett informationssamhälle med helt nya förutsättningar, men industrialismens tänkande och värderingar är fortfarande vägledande för samhällsutvecklingen. Vi sitter fast i ett krampaktigt hjärngrepp.

Av tradition består ett företag av arbetsgivare och arbetstagare, men hur smart är det att försöka bygga ett vinnande lag av två motparter? När systemet skapades var det självklart, nu har tiden sprungit förbi och det är det hög tid att ta fram effektivare modeller som frigör de mänskliga resurserna – inte minst de ungas entreprenörskap. Ordet ”management” betyder ursprungligen ”att leda häst vid hand” så mitt förslag är att vi tror gott om folk, tar bort de strama ledtyglarna och lyfter chefsskapet till en humanare nivå: ”Människment”.

Hellre naturligt än normalt
”Företag utan gränser” är ett paradigmskifte eftersom Det Normala utmanas av Det Naturliga. Jag ser framför mig en arena där arbetsgivare och unga människor blir varandras lärlingar och gemenskapar en ny och mer dynamisk företagskultur. Den stora utmaningen för företagsledningen blir att lära sig förtjäna de ungas entusiasm, kreativitet och lojalitet i stället för att tvinga in dem i vuxenvärldens hierarkiska maktstruktur.

”Kom som du är och bli som oss!” … Så kan man formulera det metabudskap som möter en nyanställd. Det sägs aldrig högt, men på de flesta arbetsplatser tycker man att det är bra som det är och avvikelser betraktas som störningar. Att vara ny och dessutom ung innebär garanterat en anpassning till den rådande företagskulturen.

”Att leda entreprenörer är lika svårt som att valla katter”, har någon sagt. I BolagsBolaget gör vi det med framgång för att vi tänker så här: ”Ja, det är svårt att valla katter om man betraktar dem som en fåraktig skock som måste vallas! Katter väljer själva sin tillvaro och är lojala mot dem som förstår och tar hänsyn till deras behov, helt enkelt låter dem vara katter. Entreprenörer är som självvallande katter.”

BolagsBolaget förändrade arbetsmarknaden
BolagsBolaget AB är förresten ett bra exempel på att en genomgripande samhällsförändring är möjlig! Det startades 1999 av en ideell förening i Värmland, Republiken Klarälvdal’n, för att ge människor en chans att skapa sin försörjning av egen kraft. Affärsidén är ”arbetsgivare att hyra” och det innebär att man slipper starta eget och kan ägna all sin energi åt att göra kunderna nöjda. Efter ett par år ville Skatteverket förbjuda verksamheten eftersom vi ger våra anställda så stor självständighet och stort eget ansvar. Det ledde till en mycket lång rättsprocess som vi vann i Kammarrätten tack vare stödet från allmänheten och våra professionella vänner. Den märkliga åtalspunkten döpte vi till ”Vållande till annans bröd” och kunde så småningom konstatera att Jantelagen visserligen efterföljs av många, men att den ännu inte omfattas av Rättegångsbalken.

Hursomhelst – vi lanserade idén, vi tog matchen mot Staten och vi vann! Och i dag har Skatteverket till och med en särskild hemsida om ”egenanställning”, som konceptet kallas, och företagsformen har spritt sig runt om i landet. BolagsBolaget finns i dag i Karlstad och som mest har vi haft 460 anställda i trettio olika branscher. Den inspirerande sensmoralen är att vi var några eldsjälar i glesbygden som fick en vision, vi förverkligade den och vi framhärdade i vår tro på att det goda vinner över det dumma. Det tog oss alltså femton år att skapa en framtidsbransch som samtidigt förändrade strukturen på den svenska arbetsmarknaden. Är vi lite stöddiga för det? – Jajamänsan!

Så se upp, Sverige, för här kommer ”Företag utan gränser” och du får väl fundera över om du vill krama det hittillsa eller omfamna det nya …

Publicerat i Krönikor, Tyckeri & Tankställe | 1 kommentar

Konferens eller konferast?

“Vilken bra konferens jag var på! Särskilt rasterna.”

Känner du igen dig? Föreläsare i all ära, men det är i pauserna som snacket kommer i gång och kontakterna knyts. Varje gång jag tar upp det här resonemanget nickar folk med stora allvarliga ögon och håller med.

De inspirerande mötena med professionella vänner blir alltså avbrutna av ett späckat program. Fullt förståeligt, konferensarrangörerna vill ju att kunderna skall tycka att de får valuta för pengarna och lösningen blir då att fylla dagen med program från början till slut: Inledning av en kändis, ett antal passande föreläsare och en bra avslutning. Den här konferenskulturen, där experter likt skådespelare möter sin publik, är en invand umgängesform och alla kan sina roller.

Nyligen var jag med och anordnade Sörmlands Landsbygdsting och vi dristade oss att ställa till med vad jag kallar en ”konferast”. I princip bytte föreläsningstiden och rasterna plats så att det blev korta inspirationsföredrag och gott om tid till kreativa träffar. Stor succé! ”Jag har aldrig lämnat ett möte med så mycket energi i kroppen!” som en av deltagarna uttryckte det.

I Cambridge finns det ett ganska litet laboratorium som har fostrat hela 29 nobelpristagare, så enastående att BBC blev nyfikna och intervjuade forskarna. De framhöll olika framgångskriterier, men det främsta var: ”We have a very nice canteen, you know!” Det var alltså i fikarummet det började! Avslappnad miljö, tvärvetenskapligt snack och rätt som det var kom någon på en briljant idé, gick upp och forskade i 33 år och fick Nobelpriset. Tänk vad en nice cup of tea kan leda till …

Här hemma i Edebäck har vi dragit i gång ”aftaskaffe” på Bygdegården för dem som bara vill träffas och prata. Kaffe med hembakt och lite underhållning i all enkelhet. Vi har kört tre tisdagseftermiddagar och senast kom det 102 personer. Fullsatt & fantastiskt!

Så låt oss tona ned prestationsångesten och tro gott om konferensdeltagarna, att de är där med ambitionen att åka hem och göra skillnad. Byt ut konferensen mot en kreativ konferast och bjud på kaffe med hopp, förslagsvis drömmar.

Nästa steg i utvecklingen vore kanske att anordna ett symposium eftersom det ordagrant betyder ”fylleslag” …

Publicerat i Krönikor | Lämna en kommentar

Företag utan gränser, tack!

I juni 1940 inleddes Slaget om England och de flesta engelska stridspiloterna var runt tjugo år. Fattar du? Det var 20-åringar som räddade oss från Hitler och nazismen! – I Sverige ser vi våra ungdomar som ett samhällsproblem och placerar dem i olika åtgärdsprogram för att markera deras utanförskap. Vi borde skämmas!

Standardlösningen i vårt stelopererade samhälle är att vi arbetsgivare anställer dem. Finansieringen av välfärden är näringslivets plikt och dessutom skall vi betala för att vi tar vårt samhällsansvar. Nu vill politikerna till på köpet höja arbetsgivaravgiften för ungdomar så att det blir ännu dyrare att anställa dem.

Pengalogiken är enkel: Kostar det mer så har man råd med mindre. Jag har en son med Down’s syndrom och han har inga problem med att förstå det resonemanget. Låt oss hoppas att regeringen når upp till hans intelligensnivå …

Men näringslivet borde också vara smartare. I min entreprenördiga naivitet tycker jag att vi skall gå från ”management” (att leda häst vid hand) till ”människment” (utan ledtyglar) eftersom det är effektivare att göra saker i lag. Toppstyrning leder inte till toppresultat.

1765 förbättrade James Watt ångmaskinens verkningsgrad och därmed inleddes industrisamhället. Men trots att vi sedan decennier lever i ett informationssamhälle med helt andra förutsättningar så är det ändå industrialismens tänkande och värderingar som är vägledande för samhällsutvecklingen. Inte minst det hierarkiska sättet att leda organisationer där de anställda utåt sett kallas för resurser men i slutändan bokförs som kostnader. Kor och grisar redovisas som tillgångar i balansräkningen, men inte människor!

Min dröm är att några företag och ungdomar vågar testa ett koncept som jag kallar ”Företag utan gränser”. Arbetslivets lärlingssystem är bra, men samtidigt skulle jag vilja att arbetsgivarna blir lärlingarnas lärlingar i den meningen att de lär sig att förtjäna unga människors kreativitet, entusiasm och lojalitet. I stället för att vara varandras motparter – arbetgivare vs arbetstagare – borde alla jobba gränslöst tillsammans i ett slags mentalt knytkalas där var och en bidrar med sitt bästa. ”Men hur skall det styras?” undrar vän av ordning. Svar: En gemenskapad vision är världens bästa VD!

Den strategiska resursen i den här omställningen är våra ungdomar eftersom de med sin brist på erfarenhet är bäst lämpade att leda en förändring som släpper taget om industrialismens auktoritära företagskultur. En gammal sanning är att banbrytande idéer sällan uppstår i den egna branschen så släpp fångarna loss, det är vår! Låt våra ungdomar få bli den bästa versionen av sig själva!

Gamla hjulspår leder till vägs ände. Slaget om Sverige kan börja!

Publicerat i Krönikor | Lämna en kommentar

Från demokrati till dumokrati

I min julbetraktelse tog jag upp det politiska läget i Sverige och sedan dess har det blivit värre. Jag tänker inte på åsiktsskillnaderna utan på hur partierna fegar ur och grötar ihop sig i ett slags patetisk neutralitetspolitik där man lämnar ”talkover” i stället för att ta matchen.

Situationen liknar valet 1991 när Ian & Bert kom in i riksdagen. Då, liksom nu, var det en missnöjesreaktion på att politiken blivit så trist och avtändande att varje nytt alternativ var välkommet, men detta uppenbara faktum finns tyvärr inte med i politikernas självgoda valanalys. Det hela påminner om Lars Ekborgs monolog: ”Vi hade en skönhetstävling hemma i byn och alla kärringar ställde upp. Ingen vann.”

Riksdagen valde att lägga ned verksamheten eftersom SD inte följde praxis. Ursäkta, men jag visste inte att det politiska idealet är same procedure as last year och att lydnadsprov ingår innan man får vara med och leka. Metabudskapet är detsamma som så många nyanställda möts av: ”Kom som du är och bli som oss!” Men nog är det märkligt att de partier som pratade så illa om varandra plötsligt blev sådana kompisar? Vi har gått från mångfaldig demokrati till enfaldig dumokrati.

Eller också har regeringsförklaringen helt enkelt hämtats ur vår nationalsång: ”Du klonar på minnen från fornstora dar” och ”Jag vet att du är och du blir vad du var”. Vilken härlig vision för Sverige!

Eftersom riksdagen nu är en sandlåda för strutsar så lär det inte bli några debatter värda namnet. Därför borde det räcka med en representant för varje parti som lojalt följer den vänstersocialmoderatiska partipiskan. Lönekostnaderna för våra riksdagsledamöter skulle då kunna reduceras från 350 miljoner kronor per år till 8 diton.

”Jag har ingenting emot delade meningar så länge det är min mening som delas!” Detta diktatoriska uttalande speglar den maktfullkomliga intolerans som gjorde våra invandrare till flyktingar och nu hamnar de alltså i ett land där etablissemanget mobbar oliktänkande.

Ordet ”politik” betyder ju statskonst och att negligera nästan en miljon väljare är på sitt sätt ett demokratiskt konststycke, men jag skulle hellre avlöna kloka och kompetenta statskonstnärer som jag kan lita på: ”Pålitliker”.

Publicerat i Krönikor | Lämna en kommentar

Management eller människment?

Ordet ”management” betyder ursprungligen ”att leda häst vid hand”. Det innebär strama ledtyglar så att inte personalen fattar galoppen och skenar iväg. Är det månne rädslan för att tappa greppet som får chefer att sätta sig på sina höga hästar i tron att det ökar chansen till avkastning?

Min fru Anita och jag hade hästar i över trettio år och behandlade dem som anställda. Ledtyglar, elstängsel, lydnad, kontroll. Men, tänkte jag en dag, varför måste de alltid jobba för att få komma utanför staketet? Så jag tog med mig stoet Zagga och hennes lilla föl på en skogspromenad. Ledtygel, förstås, men för en gångs skull inga prestationskrav. När vi var nästan hemma – det återstod en äng och en stig – så släppte jag henne fri. ”Hon börjar säkert beta”, intalade jag mig och fick rätt. För säkerhets skull gick jag till stigens början i bortre ändan av ängen. Väl där fick jag bilden av Zorro visslandes på sin häst så jag gjorde likadant. Zagga ryckte upp huvudet, kom kutande i full galopp, tvärstannade framför mig och frågade: ”Ja, husse, vad vill du?” Snacka om ståpäls …! Och bakom henne kom fölungen kesande i solskenet.

Sedan den dagen gick vi skogspromenader med fyra lösa hästar. De kunde ha stuckit all världens väg, men tyckte att vi var så schyssta ledare att de stannade hos oss. Det kändes gott!

Då kom nästa fundering: Om nu hästar kan ges frihet under ansvar, skulle det även fungera på människor? Är det möjligt att stava om ”management” till ”människment” så att folk finge självständighet och förtroendet att göra sitt bästa?

Men det visade sig vara betydligt svårare eftersom det kräver att chefen accepteras som ledare för flocken. Och så länge vi organiserar oss som maktdrivna hierarkier i stället för som ansvarsfördelande knytkalas kommer paragrafryttarna att hålla i tyglarna och deras kontrollbefreakade mantra är att göra saker rätt i stället för att göra rätt saker.

Jag förstår att min lite skruvade hippologik får traditionskramande hierarker att stegra sig och komma med dressyrliga kommentarer, men jag håller tömmarna för att de inte ryggar utan lägger manken till och – tillsammans med sin personal – fattar galoppen.

Dags för Ledarskap 2.0! Beta-versionen, hö hö  🙂

Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar

Ordning och reda, pengar på freda’?

Nu har major Björklund pekat med hela handen och beordrat ordningsbetyg i skolan. Tänk, att det var så enkelt! Om eleverna sitter tysta så är Sverige räddat, tillväxten administreras fram av våra politiker. Gud bevare oss och Konungen.

Ursäkta, men om man som jag är berättigad till svart bälte i sarkasmer så är det ibland svårt att hålla igen. Efter fyrtio år i pionjäringslivet har jag lärt mig att utveckling förutsätter olydnad, att lösningar fungerar bra tills de inte gör det längre och då måste den gamla ordningen utmanas. När vi i Republiken Klarälvdal’n lanserade BolagsBolaget 1999 så var det ett helt nytt sätt att driva företag – så nytt att Skatteverket yrkade på dödsstraff och ställde oss inför rätta för ”vållande till annans bröd”. Vi störde ordningen.

Men vi vann den matchen och i dag är vårt koncept en snabbt växande bransch i arbetslivet. Skatteverket har till och med en särskild hemsida om ”egenanställning” och det är en ekshärlig känsla att vi glesbygdsbusfrön faktiskt har förändrat världen!

Åter till skolan: Jag är inte alls emot arbetsro, men jag tror inte att den skall beordras. Disciplin kommer naturligt ur respekten för varandra och det gemensamma målet, ordning uppstår av sig själv när man gör något viktigt tillsammans. Problemet i det här fallet kan vara att många elever inte ser skolan som en arena för gemenskapande. 

När jag varit inne i klasser har jag ofta mött en hög ljudnivå, men så fort ungarna fattat att ”den där gubben är inte här för att trycka ned vuxenvärldens färdigtänkta tankar i halsen på oss” så brukar det bli lugnt. 

Jag drömmer om en skola som är en praktisk del av samhällsbyggandet och att eleverna faktiskt vill lära sig för att de behöver kunskap för att nå sina mål. Men det verkar snarare som om skolplikten skall utökas så att de håller sig lugna längre. – Ett tips: Om någonting fungerar dåligt så är lösningen inte att göra på samma sätt fast ännu mer.

Nästa ordergivning kommer i december: ”Tindra med ögonen för snart är det jul!”

Publicerat i Krönikor | 1 kommentar

Länge leve pessimismen!

Märkligt väder i år. Senvintern övergick i högsommar på fyra timmar, det snöade på Valborg och i skrivande stund är det vår så in i nordan. Brrr. Det är lätt att glädjas åt den goe värmen och bli besviken när vädret regredierar.

För att slippa dessa klimateriella humörsvängningar bestämde jag mig för att konvertera till pessimismen. Den är trots allt ett pålitligt koncept och i linje med det värmländska talesättet att man inte skall göra sig kalas i förväg.

För en optimistminister i Republiken Klarälvdal’n var detta ett ganska dramatiskt övervägande, ungefär som när Ulf Ekman nyligen övergav Livets ord och blev katolik. – Det finns ett göteborgskt uttryck för hur hans församling måste känna sig: Snullet!

Gott, nu skulle jag slippa att gå omkring och vara den glade och entusiastiske Bengt och bara ansluta mig till kverulanterna med Down’s syndrom, alltså de som går omkring och gnäller utan anledning. (Ursäkta ordleken, men min son Fredrik har den vedertagna diagnosen och han är så förtjust i livet att jag menar att han har ”Up’s syndrom”.) Med en lite lokaldialektal vinkling kan man definiera det utbredda gnällspikandet som att ”månggårålider”.

Nåväl, jag behövde nu en strategi för denna livsavgörande omställning till en motsatt inställning. Bland annat ville jag förmedla nyheten till min omgivning på ett tydligt sätt och fastnade för mottot ”Länge leve pessimismen!” … tills jag insåg att en sann pessimist inte kan säga så eftersom det uttrycker en sorts förväntan. Själva tanken att bekänna sig till pessimismens evangelium är i sig en strävan efter en livsstil, men som pessimist kan jag definitionsmässigt inte önska mig något – det går ju ändå åt pipsvängen.

Så jag bestämde mig för att trots allt behålla min republikanska optimistministertaburett och tänk, samma dag lade sig ett decimetertjockt snötäcke över Ängåsen liksom för att testa mig och se om jag klarade av sådana ”vädermödor”. Jag bara log.

Det visade sig att inte heller snön orkade med min sprudlande glada positivitet så nästa dag var den borta! En optimist är våren i mänsklig gestalt.

Och nu är det på’t igen i Verner von Heidenstamsk anda: ”Bättre lyss till den sträng som brast än aldrig spänna en båge”.

Publicerat i Krönikor | Lämna en kommentar

Sanningen är naken!

När Republiken Klarälvdal’n lanserade BolagsBolaget år 1999 bestämde vi att ”vi tror gott om folk”. På så sätt kunde vi anställa personer som vi inte träffat och ändå sova gott om natten. Naivt? Javisst, men det är något livsbejakande med att vara barnslig. Ofta känner jag mig som pojken i Kejsarens nya kläder och kan inte hålla tyst när jag ser hur det enkla och naturliga krånglas till och motarbetas av onaturliga skäl.

Ta som exempel att vi skall genomföra något i familjen eller den ideella föreningen. Vi samlas till ett mentalt knytkalas, kommer överens om tagen och sedan gör alla så gott de kan.

På jobbet härskar en annan kultur. I stället för att bli trodda om gott blir vi tillsagda, reglerade och kontrollerade av chefer med fyrkantiga ledningssystem. Tankemodellen är Den Logiska Maskinen och vi är dess kuggar. Men hur effektiva är kugghjul av kött, blod och känslor?

”I vår organisation är tilliten total och vi kommer hit frivilligt varje dag för att vi trivs och delar en inspirerande vision om att få göra vårt bästa och ha ett gott liv tillsammans på jobbet!” Visst låter det mottot som en omåttlig utopi? Lite naivt, rentav. Men önskvärt. Och jag gillar ordet ”tillit” eftersom det stavas likadant åt bägge håll precis som dess innebörd.

Forskning visar att de flesta anställda tycker illa om att gå till jobbet eftersom de inte känner sig uppskattade och litade på. Fast lite (?) får man väl offra, vi måste ju ha mat på bordet … Tyvärr drivs vi oftare av hotivation än av motivation.

I höstas sände UR ett underbart program (finns på nätet) om brasilianaren Ricardo Semler som byggde upp ett företagsimperium utifrån den enkla frågan: ”Vad gör mina anställda lyckliga?” Svaret var: ”Jag måste lita på dem och tro att de vet vad som är bäst för företaget.” – Med den ledningsfilosofin ökade företagets omsättning med 900% på tio år!

Om regeringen skulle lagstifta om obligatorisk tillit skulle Sverige kollapsa eftersom alla system förutsätter att vi är opålitliga. Det kallas för professionellt management i motsats till det amatörmässigt mänskliga ledarskapet. ”Människment”, om du så vill. Ordet ”amatör” betyder förresten ”den som älskar”.

Hur gick det då med BolagsBolagets blåögda beslut som jag nämnde inledningsvis? Vi har funnits i femton år nu och av över tusen anställda är det ett par-tre som har lurat oss. Trist när det händer och visst har vi förlorat pengar, men att ändra vår policy är otänkbart eftersom det skulle betraktas som en kollektiv bestraffning av de skötsamma och det är förbjudet i FN-stadgan. Så vi fortsätter att tro gott om folk.

Än en gång går jag in i min självpåtagna gosseroll och utropar i brist på modemanipulerade kejsare: ”Sanningen är naken!”

Publicerat i Krönikor | 2 kommentarer

Låt busfröna växa!

”Finns det några snälla barn?” är en vanlig fråga mot slutet av året, men det räcker faktiskt om den ställs på julaftonen. Sveriges framtid förutsätter nämligen olydnad. Alla odlare vet att den bästa växtkraften finns i det så kallade ogräset … eller ”busfröna” som vi mentala trädgårdsmästare säger.

Våra makthavare vill helst ha utveckling utan förändringar och därför uppfattas alla vidsynta initiativ som (o)gräsliga störningar. Men detta ligger i sakens natur eftersom politiker inte förstår den kreativa logiken – de hävdar ju själva att de är idé-ologiska. Ett överlevnadstips till dem: När man står på rutinens brant så är inte lösningen att ta ett steg framåt!

Självklart skall vi ha struktur i tillvaron, men ordning och reda kräver väldigt lite kompetens jämfört med vad som fordras för att bemästra ett utvecklande kaos. Om kontroll blir viktigare än nytänkande så har vi snart ingenting att kontrollera.

I år kommer Tomtarna tidigt med sitt illa rimmade valfläsk. ”Rösta på oss så tar vi hand om dig!”, ekar de entoniga lockropen. Vad de säger är att vi bokstavligen skall skatta oss lyckliga, alltså betala välfärdbiljetten och vara snälla passagerare så att vi får deras paketlösningar. Men jag vill inte bli omhändertagen! Jag vill rösta på ett parti som säger att ”vill du ha välfärd så får du banne mig vara med och skapa den!” Jag vill ha trygga och kloka ledare som låter gräsrötterna utvecklas utan att komma med sin tillväxtfientliga gräsklippare så fort någon sticker upp. En eldsjälsdemokrati ledd av evolutionära politiker som jag litar på: ”Pålitliker”.

För att anknyta till den stora förebilden Nelson Mandela så hade vi behövt hans visdom i valrörelsen eftersom den är en svensk version av apartheid: Fel färg har fel åsikt. Det vore bättre för vårt nationella gemenskapande om partierna samverkade i stället för att kriga. För olika synsätt och idéer skall (… och här säger du Nelsons efternamn).

Mandela är ett bra exempel på att ”lilla jag” kan förändra världen. Ytterligare bevis får du om några månader när du försöker somna och det finns en enda mygga i rummet …

Likaså kan man säga att ett ensamt ljus skingrar det djupaste mörker. Var och en av oss kan med lite vänlighet och omtanke lysa upp tillvaron för någon annan så du kan väl ta dig en funderare på vems ljus du vill vara. Själv har jag har som princip att uppmuntra och berömma så fort det finns anledning … för då har jag nämligen betalat entrébiljetten till att kritisera om det behövs. Det sociala kontot ”Uppriktighet” har både debet och kredit.

Då ber jag att få önska ett gott år och påminner om att varje dag är början på ett nytt sådant.

Publicerat i Krönikor | 1 kommentar