Den här krönikan är en hyllning till vår fantastiske paralympier Anders Olsson och alla andra som inte förstår sina begränsningar. Att simma 28 mil genom Värmland är helt bort i stôll – även för oss som kan använda hela kroppen.

Ändå gjorde han det. En stor prestation, men jag undrar om han fattar att han samtidigt ställde till det för oss andra? Nu måste ju vi ifrågasätta våra egna begränsningar. Skulle vi egentligen kunna uträtta cirka 328% mer än vi gitter? Dessutom jämfört med en som inte ens har benstyrka nog att få ändan ur vagnen … Nä, du Anders, du skulle ha tagit ditt sociala ansvar och helt enkelt låtit bli – då hade vi kunnat lunka på som vanligt utan gnagande skuldkänslor över att vi inte gör så gott vi kan.

Varför håller Järnmannen på som han gör? Han kunde ju ha suttit i sin rullstol och fått gratis morfin av Landstinget, men i stället säger han att ”Jag är inte handikappad, bara hjulbent”.

För denna livsbejakande ordlek tilldelade jag Anders ”Göteborgarnas hedersdiplom” när vi i DalenSkaparna var med och hyllade honom i Ambjörby i somras. Femhundra personer var där, en underbar folkfest! Och dagen till ära tillägnade vi honom en nyskriven låt som han bad oss spela in, så nu ligger den som en musikvideo på YouTube, klicka på den här länken om du vill kolla.

”Den som säger att något inte går att göra skall inte avbryta den som håller på att göra det,” menar ett kinesiskt ordspråk. Visst är det märkligt att folk som aldrig har uträttat något är så snabba med att påtala andras begränsningar?!

Lägg därtill vår jantelaglydiga trosbekännelse av Nånannanismen som gör att vi kan se andra som genier och hjältar, men inte oss själva. Varför skall det vara så svårt att uppskatta sig? Så här får du min antijantelag: ”Du ska inte tro att du är nåt, sånt ska du veta!”

En vers i vår hyllningssång till Anders Olsson börjar så här: ”Att simma från Långflon till Karlstad, hur dum får man strängt taget bli? Funktionsnedsatt, i svinkallt vatten, du ligger verkligen i!” Häromdagen blev jag ombedd att precisera hur dum man egentligen får vara och svaret är givet: ”Tillräckligt dum för att lyckas!” Därmed inte sagt att man flyter bättre för att man är korkad 🙂

Människor har i alla tider funderat över meningen med Livet så jag bestämde mig för att befria civilisationen från detta grubblande. Det tog mig inte många minuter att komma fram till det rätta svaret: Att göra vårt bästa!

Du och jag har – mot alla odds – vunnit det finaste vandringspriset av alla, nämligen jordevandringen. Men varför blev det just vi? Eftersom Naturen är hyfsat smart så är min teori att i befruktningsögonblicket bedömdes du och jag vara de mest lämpade att utveckla mänskligheten. Vi är alltså utvalda och nu gäller det att leverera, att gemenskapa tillvaron.

Men vad säger Jantelagen om det? Och alla strukturkramare som sätter full kontroll före frihet och förtroende? Eldbesjälade initiativ och mänsklig evolution utgör ju ett hot mot ordningen och, Gud bevare oss, vilken röra det skulle bli om alla plötsligt gjorde sitt bästa!

Vår labradortjej Silva vet att hon är en hund och gör vad hon kan för att leva sitt liv som en hund. Glad, nyfiken, social, envis, ivrig. Som om livet är värt att leva.

Vi människor vet att vi är människor, men vågar inte ens vara oss själva.

Att göra sitt bästa är A och O … precis som Anders Olssons initialer. När han simmade 28 mil utan att använda benen så gjorde han så gott han kunde med disponibla resurser. Snacka om rätt inställning! I motsats till alla dessa hukande omöjlighetstänkare som skyller på den förlamande M’Bara-modellen: ”Om bara jag hade pengar. Om bara jag hade resurser. Om bara …” När någon suckar över att livet är hårt undrar jag: ”Jämfört med vad?” Dina beslut speglar vem du är och du själv väljer om du står inför hinder eller möjligheter.

Det finns en insiktsfull amerikan, Brendon Burchard, som i tjugoårsåldern var med om en bilolycka och inte visste om han skulle klara sig. Han låg där och såg tillbaka på sitt korta liv och när han fick en andra chans att leva så formulerade han tre frågor att ställa sig när det är så dags: ”Did I live?” (Levde jag fullt ut?) ”Did I love?” (Var jag kärleksfull?) och ”Did I matter?” (Gjorde jag någon skillnad?)

Hans tips: ”Skaffa dig tre bra svar så kan du dö i frid!”

Många funderar över om det finns ett liv efter döden, men jag satsar hellre på det som finns innan.

Nyligen var jag med på Svenskt Näringslivs pratpromenad där företagare och politiker förde ambulerande samtal. Bra idé och nyttigare än den gängse partimotionen.

Ett ämne vi kom in på var arbetsgiveriet. Eftersom näringslivet är grunden för vår välfärd så borde vi ha ett system som stimulerar framväxten av företagare. Men det har vi inte. Skolan producerar enbart anställda, eleverna skall göras ”attraktiva på arbetsmarknaden”. Jag har ställt frågan till universitetet och andra om vilka som skall skapa den arbetsmarknad alla förväntar sig, alltså ta risker och arbetsgivaransvar så att det blir några jobb att söka. Men svaren uteblir.

Ung Företagsamhet är ett härligt undantag i skolans värld som får eleverna att växa! Engagemanget är så stort, tror jag, för att de slipper skolbänken och får chansen att utveckla sin egen kompetens. Men UF-företagen läggs ned och övergår i pedagogernas gamla sanningar och färdigtänkta tankar.

Näringslivet stimulerar tyvärr inte nyföretagandet, varje företag driver sin verksamhet på sitt sätt. ”Kom som du är och bli som oss!” är det glada budskap som ser till att företagskulturen skyddas från störande inslag av entreprenörskap.

Det enda människovänliga företag jag kommer på är BolagsBolaget där vi anställer personer med egna affärsidéer och hjälper dem att lyckas. Men först fick vi ägna två år åt att övertyga domstolarna om att företagsamhet är bra för Sverige.

Hög utbildning är ingen jobbgaranti, det enda säkra är studieskulderna. Arbetsgivarna söker i första hand taggade personer med rätt inställning, utbildningen kommer längre ned på listan. ”Jag har sett dina betyg, men vad kan du?”

Samtidigt kan man undra varför vi skall söka jobb över huvud taget. En miljon svenskar tycker så illa om sina jobb att de omedelbart skulle säga upp sig om de kunde. De är attraktiva på en arbetsmarknad som inte är attraktiv.

Skolan kom till för att industrisamhället behövde lära bondungarna att lyda, passa tider och jobba i skift. Men varför är skolans koncept detsamma i dag när våra ungdomar googlar, messar, har hundratals nätkompisar och – framför allt – industrisamhället upphörde för flera decennier sedan? Hur skulle dagens skola se ut om den i stället utginge från det nyckfulla informations- och IT-samhället?

Albert Einstein förstod den akademiska kunskapens begränsning. När han undervisade på universitetet och delade ut ett prov var det en av studenterna som påpekade: ”Men, herr professor, de frågorna fick vi ju förra veckan.” – ”Jag vet”, svarade Einstein, ”men jag har ändrat svaren”.

Jag föreslår en skola som stimulerar nyfikenhet, egna initiativ och förmågan att hantera Livet inklusive näringsditot. En skola som fostrar fler arbetsgivare.

I slutet av 70-talet blev jag utbildningschef i Uddeholmskoncernen. Smickrande, förstås, men efter ett antal trista chefskonferenser bad jag min personal att ”Rädda mig!” Vi bestämde oss för att starta ett företag, Kresam, och frågade Uddeholms VD Gunnar Wessman om det var OK. ”Jätteroligt”, tyckte han, ”då kan ni ställa er kresamtelefon bredvid uddeholmstelefonen så är ni tillgängliga 200% varje gång det ringer. Och när ni skall ut och konsulta så stämplar ni ut, gör jobbet, åker hem och fakturerar kunden och stämplar in igen så att ni inte förlorar någon lön.” Vi kom i gång riktigt bra och efter något år fick vi beskedet att ”Om ni inte hinner med uddeholmsjobbet så får vi hyra in folk till det, för er framtid är viktigare!”

Ganska snart tog vi klivet ut på marknaden och i 35 års tid har jag nu åkt runt och berättat om Uddeholm och detta förlösande ledarskap. Varje gång med samma resultat: ”Va, skojar du?! En sån chef skulle man ha!”

Tragiskt, men helt enligt läroboken: Personalen är en nödvändig utgift för att förverkliga ledningens idéer. Punkt. Kor, hästar och grisar bokförs som tillgångar i balansräkningen, men människor bokförs som kostnader.

Därför blev jag glad när jag upptäckte att Arbetsförmedlingen använder begreppet ”utvecklingsanställning” för dem som skall in i arbetslivet. … Chefer, förenen Eder i meditation över detta vackra ord! När den fulla innebörden nått ända in i Edra hjärtan kommer rekryteringssamtalen att låta så här: ”Vi erbjuder dig en utvecklingsanställning och det innebär att du är en väldigt viktig resurs för företaget! Vi skall göra allt vi kan för att hjälpa dig att utvecklas och ta ansvar, för då vet vi att du gör ditt allra bästa i jobbet. Och när du trivs här så kommer du gärna att gemenskapa med oss andra. Det vinner vi alla på!”

Arbetsgivare och arbetstagare i skön symbios och ömsesidig lojalitet. När personalen lyckas går företaget bra.

Just nu planerar vi i BolagsBolaget ett tilltag i den andan som utmanar näringslivet. Tack vare Vinnova får vi testa ett nytt sätt att slussa ungdomar ut i jobb och vi söker sex företag med modernt ledarskap. De får tillgång till unga entreprenörer som är anställda hos oss, detta för att de inte skall utsättas för arbetslivets dolda dagordning ”Kom som du är och bli som oss!”. Arbetsgivarens eldprov blir att ta vara på den kreativa kraften och kompetensen i detta ömsesidiga lärlingsprojekt: Ungdomarna får lära sig ett yrke och arbetsgivaren får lära sig att förtjäna den unga generationens förtroende och lojalitet.

Jag är uppenbarligen en av få anställda som haft en vidsynt chef som ville mitt bästa. Den upplevelsen av holistiskt ”människment” var helt avgörande för mig när jag valde att bli tillväxtförädlande humankapitalist med höga förväntningar på höga förräntningar.

Det sägs att vi har fem sinnen plus ett sjätte. Här skall jag ordleka kring ett sjunde, det som får oss att göra som vanligt. Jag kallar det för vansinnet. Det känner av varje antydan till förändring och aktiverar vårt mentala immunsystem så att sinnelaget blir en stor antikropp som står emot nya idéer och liknande friskdomar.

Vanans makt gör oss resistenta mot livets influenser och leder till vanmakt. Vad beträffar den ofantliga samhällskroppen så har den skaffat sig ett fullgott skydd mot entreprenörskap och andra hotfulla befruktningsskador.

Visst är det bekvämast att göra som man är van och njuta av den mysiga vantrivseln, men frågan är hur länge den strategin fungerar? Alla lösningar har ett bästföredatum. De var bra när de kom till, men förutsättningarna förändras och till slut blir de gamla goda lösningarna ett aktuellt problem.

Ett exempel är arbetsmarknaden som av vana håller fast vid den världsbild som rådde i industrisamhällets begynnelse för några sekler sedan. Arbetsgivare och arbetstagare – smaka på de orden. ”Jag gifver hjonen arbete och de må tacksamt taga emot det.” … Eller har du vant dig vid de begreppen?

Marknadsekonomin är en tävling om kundernas gunst. Inom lagidrotten har man fattat att samspelet är viktigt, men inte i näringslivet. Frågan är om två starka motparter är den bästa och vettigaste laguppställningen för att möta Framtiden? Snarare vanvettig, hävdvunna matcher ger inga poäng.

Hur skulle det då, hemska tanke, se ut om arbetsgivarna och arbetstagarna spelade i samma lag? Ungefär som hos oss i BolagsBolaget. Eftersom vi lever på personalens omsättning så behandlar vi dem som kunder och vår viktigaste uppgift är att hjälpa de anställda att lyckas. Vi är agenter i Underlättelsetjänsten. Varför är den ledningsfilosofin inte lika självklar i vanliga företag? När personalen lyckas går företaget bra.

Det politiska systemet är lika korkat. 51% vinner över 49% och får bilda regering. Förlorarna kallas ”opposition” och får lön för att sabotera. Ett apartheidsystem där fel färg har fel åsikt. Vanskapat vanstyre. Det vore bättre om våra folkvalda tillsammans gjorde sitt bästa för 100% av oss.

I sin bok ”I händelse av fred” menar Tor Våge att vårt samhälle är så baserat på konkurrens att vi inte vet hur man skulle göra för att gemenskapa det. Tänk att få kalla Sverige för ”De Förenade Sinnelagen”, alltså ”The United States of Mind”.

”Vansinne är att göra som man brukar och tro att man hänger med i utvecklingen”, påstod Einstein. Och ”leda till förändring” innebär för de flesta organisationer att det till slut blir så trist att man måste göra något nytt. Av leda.

Ursäkta om jag stör mitt i vanföreställningen, men det är en ovana jag har.

I sin senaste NWT-krönika skriver Jonny Ohlsson klokt och insiktsfullt under rubriken ”Nytt år – nya möjligheter” och lyfter fram de negativa prognoser som vi matas med från olika håll. Till vilken nytta, frågar han.

Ja, det kan man verkligen undra. Första gången jag reagerade på dessa så kallade experters så kallade kompetens var 1987 då den svarta måndagen utlöste börskrascher världen över, även i Stockholm. Redan i nyhetssändningarna den kvällen uttalade sig ett antal besserwissande räknenissar och gav knivskarpa analyser av vad som hade hänt och varför. Imponerande! Ännu skickligare hade det naturligtvis varit om någon av dem redan på söndagen hade talat om att detta var på gång. Nu blev det bara ett extrainkallat möte i De Efterklokas Förbund.

Jag har lite svårt att ta prognosmakarna på allvar eftersom de inte ens har några timmars framförhållning. Men hur skulle de kunna ha det, vi pratar ju om något så oförutsägbart och omväxlande som Livet! Vi människor är inte logiska, vi styrs av känslor, så det går inte ens att sia om samtiden. Trots det har vi en grupp välutbildade orakel som vill framstå som experter på framtiden. En expert, har jag lärt mig, är en som lär sig allt mer om allt mindre tills han till slut kan nästan allting om nästan ingenting. Och expert kan man bara bli bakåt genom att studera något verkligt, en prognos är ingenting annat än en gissning in i osäkerheten.

När jag berättar att jag är optimistminister i Republiken Klarälvdal’n brukar folk le gott och tycka att det är lite lustigt. När jag frågar dem vem som har motsvarande taburett i den svenska regeringen skrattar de och tycker att jag är för rolig. Men det kanske är just en optimistminister som vi skall ha, om vi skall tro Jonny? Mina kunskaper i nationalekonomi är rudimentära, men jag har förstått att om folk tror på framtiden så vågar de investera och släppa kundbromsen. Så goda tider börjar med att vi tror på goda tider. ”Förbjud konjunkturrapporterna, det mesta sköter sig själv”, säger företagare som Jonny pratat med.

Jag håller med. Och det bästa sättet att förutsäga framtiden är att skapa den.

Ung Företagsamhet är ett fantastiskt inslag i skolan där eleverna får pröva sina affärsidéer på riktigt! Och UF Värmland är bland de bästa i landet på att uppmuntra det unga entreprenörskapet. Jätteroligt!

Tyvärr är vuxenvärlden inte lika rolig, Värmland är sämst i klassen när det gäller start av egna företag. En förklaring är de många orter som slutar på -fors, bruksmentalitet är förödande för initiativkraften. En annan är den falska myten om att det är svårt och krångligt att driva företag och etablissemangets enögda problemältande överskuggar den underbara känslan av att vara sin egen lyckas smed.

Mest av allt beror emellertid Värmlands bottennotering på de bidragsfinansierade rådgivarnas destruktiva sätt att möta dem som äntligen vågar ta det första staplande steget över drömmens tröskel ut i den ovissa verkligheten. ”Kom till oss med din affärsidé så skall vi såga dig jäms med fotknölarna!” är det stolta budskapet från en av dessa aktörer. Jag träffade nyligen en som gick dit glad i hågen och därifrån nedtryckt i skorna och det hela slutade mycket tragiskt … han fick en anställning.

Men lösningen är nära! Som kassör i Edebäcks Bygdegård ser jag en helt ny roll för bygdegårdarna runt om i Värmland. En hemmaplan består definitionsmässigt av gräsrötter och tillväxten sker underifrån. Tyvärr har det offentliga tagit monopol på samhällsutvecklingen och skapar samma inlärda hjälplöshet som bruken gjort. Men det är faktiskt vi i bygderna som är motorn, politiker och byråkrater skall ägna sig åt att styra. Målet är avlärd hjälplöshet och medlet heter ”VuxF” – ett slags UF för vuxna – och nu kör vi!

Tillsammans med Studieförbundet Vuxenskolan har vi utvecklat ett ”mentalt knytkalas” där var och en bjuder på sitt bästa och den första studiecirkeln har startat här i Edebäck. Vi är en brokig och optimistisk skara som under fem träffar skall hjälpa och inspirera varandra till goda resultat. Min roll är att vara sakkunnig agent i Underlättelsetjänsten – tvärtemot de besserwissrar som släcker eldsjälar med sina A4-formatterade analyser och tungsinta bedömningar.

VuxF är enkelt och roligt! Och att starta eget i en cirkel är perfekt för då vet man ju att verksamheten går runt …

Ibland när jag är lite lat och inte vill ställa upp så använder jag en oomkullrunkelig logik som räddat mig många gånger: ”Tyvärr, det där kan jag redan och om jag gör sådant som jag kan så förlorar jag tempo i min egen utveckling!” Den är ganska bra eftersom varje motargument får protestanten att framstå som framstegsfientlig.

I sommar levde jag upp till ovanstående ideal och testade min yttersta inkompetensnivå – jag målade om huset. Som mental trädgårdsmästare jobbar jag normalt oralt, men det här kunde jag inte snacka mig ur. Så det bar av till färghandeln och där påstod de att huset skulle tvättas, sköljas, skrapas, grundmålas och slutstrykas! Det var då jag förstod varför jag intuitivt hade undvikit projektet så länge som möjligt. Och omgivningen uttryckte sina dubier genom att se beklagande på mig och påpeka hur slitsamt detta var för en opraktisk man som jag. Mest tyckte de nog synd om huset.

Det var då jag bestämde mig för att husmålning är roligt och enkelt! Finessen med att vara chef över sin egen inställning är att jag själv bestämmer vad jag tycker. Och jag fick rätt, det blev ett rent nöje och dessutom en välbehövlig genomkörare för kroppen – bara på skrapningen gick jag ned fyra kilo!

Men innan jag bytte attityd och ännu trodde att husmålning var en gruvsam uppgift frågade jag grannens tonårige och hårdtränande ishockeytalang om han ville hjälpa mig och samtidigt tjäna lite pengar. ”Nej tack”, var hans svar och nu så här efteråt förstår jag att frågan var felställd. Fysisk träning är något man betalar för, det är ingen inkomst, så jag borde ha lockat med en låg avgift i stället. Vilket får mig att reflektera över hur underskattat vanligt hederligt kroppsarbete är som motionsform. Att gå på ett rullband i gymmet utan att komma nånstans är OK, likaså att lyfta järnskrot och lägga tillbaka det där det låg.

Så här är min affärsidé: Alla som har fysiskt krävande arbeten att erbjuda lämnar in en lista och sätter ett pris. ”Garanterat tungt arbete för endast 100 kronor timmen! Köp ett årskort – vill du ha det billigare får du gräva din egen rabatt.”

Sensmoral: Du har ett val! Nästa gång du får en skrapa så kan du tycka att det är jobbigt eller utvecklande.