För ett par år sedan fick jag frågan om jag ville bli kassör i Edebäcks Bygdegård och tackade omedelbart ja utan att fundera. Till frågeställarens stora förvåning. Men mitt svar var inte lika oövervägt som det verkade, jag hade faktiskt reflekterat då och då över hur jag under alla år åkt omkring i världen och bevisat att jag är en duktig pojke. Och Ängåsen, den lilla by i det aningen större Edebäck där jag bor, hade hittills varit en plats för batteriladdning och vardagsliv.
Så nu var det dags, tänkte jag, dags att engagera mig lite i hembygden och se om jag kan bidra till gemenskapandet. Träffa folk, ställa till med lite roligt och umgås med andra eldsjälar.
I och för sig var jag väldigt engagerad i Republiken Klarälvdal’n under många år, men det handlade om ett mycket större område så det var en lite annorlunda grej.
Nåväl, jag blev kassör och styrelsemedlem och träffade ett gäng härliga människor som lagt många, många ideella timmar på uthyrning och arrangemang. Edebäcks Bygdegård är ursprungligen en skola som gjordes om för femtio år sedan till en samlingssal med scen och ett fullt utrustat kök. Perfekt för fester, kurser och möten.
I höstas ville fyra av de sju i styrelsen avgå, Greta hade varit med sedan starten (!), två stycken i tjugofem år och ordföranden ett bra tag. De är värda all heder och beundran!
Men att förnya styrelsen var inte det lättaste. Alla har fullt upp och ingen har tid. Och det som förr definierade en bygd och gjorde att vi träffades har vi sålt ut – barn, gamla och annan ”service” debiteras via kommunalskatten och vi behöver inte längre varandra. Vänner kan man ha på Facebook …
Så vad gör vi? Säljer bygdegården och lever på minnen från fornstora dar?
Det positiva är att nästan tvåhundra personer troget betalar in medlemsavgiften till vår bygdegårdsförening, ett tecken på att man vill ha den kvar. Så vi kallade till ett stormöte och det kom sju stycken. Ett väldigt litet stormöte …
Då skrev jag ihop en reflexion i VeckoBladet, vår lokala annonstidning som går ut i Hagfors med omnejd. Förhoppningsvis skulle den starta lite funderingar och diskussioner som kunde leda till en bra lösning. Så här skrev jag:
Edebäcks Bygdegård – en gård för bygden?
Edebäcks Bygdegård på Höghea är en jättefin lokal för fester, möten och olika slags arrangemang. I alla år har den drivits av ideella krafter och varit en samlingspunkt i bygden. Återkommande inslag är Edebäckskörens insjungande av våren på Valborg och det mycket uppskattade julbordet med dans som lockar gäster ända från Malung.
Greta Ekengren har varit med och drivit bygdegården i femtio år. I femtio år! Vilken insats för bygden! Men nu vill hon sluta och det är henne väl unt. Ytterligare några i styrelsen tänker ge sig till årsskiftet och föreningen står inför en nödvändig förnyelse (läs: föryngring).
Det är emellertid lättare sagt än gjort. Varje år betalar över tvåhundra personer troget in sin medlemsavgift och hjälper till att finansiera verksamheten. Men när det gäller det personliga engagemanget så står Edebäcks Bygdegård inför samma utmaning som de flesta föreningar – ingen har tid. I dagens hektiska tillvaro kan vi räkna bort barnfamiljerna, deras hem liknar mest en transferhall på flyget med ständiga avgångar till och från olika aktiviteter.
Med undantag för några berömvärda mammor och pappor som orkar ta på sig rollen som fritidsledare så blir urvalet begränsat till den äldre delen av befolkningen. Men även de tycks ha fullt program.
Känner du igen beskrivningen? På ett ”stormöte” i Edebäck häromsistens – endast sju personer hade tid att komma – diskuterades utvecklingen av det ideella arbetet för bygden. Vi får nog konstatera att vår samhällskultur faktiskt har förändrats under de senaste åren. Finns det egentligen kvar någon samhörighet i bygderna eller är det bara en längtan och en nostalgisk illusion? Har det lokala gemenskapandet klingat av på grund av centralstyre och inlärd hjälplöshet? Behöver vi inte varandra? Och är det numera bara ilskan över nedläggningar som får oss att komma ut ur stugorna för att protestera?
Frågorna är många och kanske har tiden sprungit förbi oss. Om de lokala eldsjälarna håller på att brinna ut så måste vi börja fundera på hur samhällslivet kommer att gestalta sig i fortsättningen. Att umgås via Facebook och Twitter känns tyvärr lite andefattigt, ingenting kan ersätta det gnistregn som uppstår i levande möten mellan människor.
När det gäller Edebäcks Bygdegård så finns naturligtvis utvägen att lägga all idealitet åt sidan och avyttra den till högstbjudande. Men är det verkligen den bästa lösningen att sälja ut bygdens gemenskap på ett slags lokalsamhällets loppis så att vi kan få lite mer tid för oss själva framför teven?
Undrar Bengt Gustavsson, kassör i Edebäcks Bygdegård
Denna artikel resulterade i en påringning från Ursula, en inflyttad tysk kvinna som ville ställa upp så gott hon kunde. Kul! Och snacket började komma i gång i stugorna.
Vi höll diskussionen levande under vintern och såg med spänning fram emot vårt årsmöte i februari – skulle det bli lika tomt som på ”stormötet” eller …?
Det kom väldigt många. Och viljan att bevara Edebäcks Bygdegård var uppenbar, vi fick till och med utöka styrelsen med två platser för att det var så många som vill hjälpa till! Så himla roligt!
Sedan dess har vi träffats och pratat och gjort och fixat och jag bara njuter!
Så nu var det dags för en ny artikel i VeckoBladet:
Det våras för Edebäcks Bygdegård!
I höstas skrev jag här i tidningen om den osäkra framtiden för Edebäcks Bygdegård. Mer än halva styrelsen skulle sluta efter många års hängivet ideellt arbete och vi var verkligen bekymrade över hur det skulle gå. Men tack vare VB-artikeln och världens minsta stormöte – endast sju personer kom – förstod folk i bygden att det var kris och på ett mycket välbesökt årsmötet i februari kunde vi välja en ny styrelse. Vi fick till och med utöka den med två platser för att så många ville vara med och utveckla vår bygdegård!
Vi människor är fantastiska. Så länge det hankar sig fram är det ingen ko på isen (”så länge rumpan är på land”, som hela uttrycket lyder) och vi bryr oss inte särskilt mycket. Men när vi väl inser att det är allvar så ställer vi upp. – Tack, alla eldsjälar som är med och hjälper till och tack, snälla VeckoBladet, som låter oss nå ut i bygden!
Så nu är det fullt pådrag i föreningen. Valborgsmässofirandet har avhållits enligt god tradition med Edebäckskören, i november kör vi julbord som vanligt och nu på måndag blir det ett roligt och meningsfullt kåseri med rubriken ”Det blir som du tänkt dig!” (se annons i det här numret av VB). Det påståendet kan verka lite provocerande, har jag märkt, för folk säger ofta till mig: ”Nädu, det blir inte alls som jag tänkt mig!” Vilket är beviset på att jag har rätt – om du tänker att det inte blir som du har tänkt dig så ser du till att det blir så.
Denna klokroliga kåserikväll är uppstarten på ett mycket intressant projekt som vi kör tillsammans med Studieförbundet Vuxenskolan, nämligen ”VuxF”. I skolans värld finns det något som heter ”Ung Företagsamhet” där eleverna får starta och driva företag kring en produkt eller tjänst som de själva kommer på. För några veckor sedan var det UF-mässa på CCC i Karlstad och det är den roligaste näringslivsdagen på året med massor av glada och stolta skolelever som bubblar av entusiasm!
I vuxenvärlden är det precis tvärtom. Den som har en affärsidé och går till någon av de offentliga starta-eget-inrättningarna möts av torra analyser och ett ”kravallvar” som går ut på att prestera strukturerade A4-sidor – ju fler, desto bättre. Men nu är alltså räddningen nära! Edebäcks Bygdegård och Vuxenskolan lanserar ett helt nytt koncept som bygger på glädjen att skapa tillsammans i studiecirklar, alltså på samma stimulerande sätt som UF. Detta blir ett efterlängtat nytänkande i samhällsutvecklingen som kommer att stimulera bygdens entreprenörskap och tillväxt – ekonomisk såväl som personlig och social. Och när vi har finslipat VuxF här i Edebäck så är det bara att vi delar med oss till resten av Sverige.
Visst är det perfekt att starta eget i en cirkel? Då vet man ju att verksamheten går runt.
Naturligtvis fortsätter vi som vanligt med uthyrningen av lokaler och dessutom har det blivit lite lättare att komma i kontakt med oss via vår nya hemsida, www.edeback.se.
Så i år upplever vi två vårar i Edebäcks Bygdegård – naturens och vår egen!
Bengt Gustavsson, kassör i Edebäcks Bygdegård
Ja, jag säger som jag brukar: “Det vill gärna bli bra!”
